Enoch - PROPHETEN ENOCH, 1826

ENOCHS EPISTEL

Olika öden för de rättfärdiga och de orättfärdiga. Invändningar till syndare.

en nu svär jag eder, J rättfärdige, vid storheten af Hans herrlighet och Hans ära; vid Hans lysande rike och Hans Majestät svär jag eder,

2. att jag förstår denna hemlighet, att jag har läsit himmelens skriftafla, har sett de heligas skrift och upptäckt, hvad som är skrifvet och intryckt derpå om eder.

3. Jag har sett, att all godhet, glädje och ära har blifvit tillredd för eder och uppskrifven för deras andar, som dö utmärkt rättfärdiga och goda. Åt eder skall detta gifvas i ersättning för edert bekymmer, och eder lott skall vida öfverträffa de lefvandes lott.

4. Andarna af eder, som dö i rättfärdighet, skola lefva och glädja sig; deras andar skola fröjdas; och deras minne skall vara inför den mäktige Endes ansigte från slägte till slägte. Ej heller skola de nu frukta för onåd.

5. Ve eder, J syndare, då J dön i edra synder, och de som äro lika eder säga om eder: välsignade äro desse syndare. De hafva sett alla sina dagar,

6. och nu dö de i lycka och rikedom. Vedermöda och nederlag kände de icke, medan de lefde; i ära dö de; ej heller har domen någonsin under deras lifstid träffat dem.

7. Men har det icke blifvit dem visadt, att när deras själar nedstiga till de dödas boning, skola deras onda gerningar blifva deras plåga?

8. I mörker, i snaran och i lågan, som skall brinna till den stora domen, skola deras själar inkomma, och den stora domen skall verkställas för evigt. Ve eder, ty för eder skall ingen fred vara.

9. Och J kunnen icke säga till de rättfärdiga och till de goda, som äro vid lif: I vår vedermödas dagar hafva vi varit bedröfvade; all slags vedermöda hafva vi sett, och mycket ondt hafva vi lidit. Våra andar hafva blifvit förtärda, aftagit och blifvit förminskade.

10. Vi hafva förgåtts, och ingen möjlighet till hjelp har för oss varit i ord eller i gerning: vi hafva funnit ingen hjelp, men blifvit plågade och förgjorde. Vi hafva icke väntat att lefva dag från dag.

11. Vi hoppades i sanning, att hafva blifvit hufvudet. Men vi hafva blifvit svansen. Vi hafva blifvit plågade, då vi gjort vårt bästa, men vi hafva icke erhållit välde öfver vår plåga. Vi hafva blifvit uppätne af syndare och ogudaktige; deras ok har varit tungt på oss.

12. Dessa hafva utöfvat herraväldet öfver oss, hvilka afsky och pådrifva oss; och för dem, som hata oss, hafva vi böjt våra nackar; men de hafva icke visat något medlidande med oss.

13. Vi hafva varit angelägne att undkomma från dem, på det vi måtte fly bort och komma i ro; men vi hafva icke funnit något ställe, till hvilket vi kunde fly och blifva säkra för dem.

14. Vi hafva sökt en fristad hos furstar i vår nöd, och hafva jämrat oss för dem, som uppslöko oss; men vårt rop har icke blifvit aktadt, ej heller hafva de varit villige att höra vår röst;

15. Utan snarare att bistå dem, som plundra och uppsluka oss, dessa som förminska oss och dölja sitt förtryck, som icke borttaga sitt ok från oss, utan uppsluka, utmärgla och dräpa oss; som dölja vårt mördande och icke ihågkomma, att de hafva upplyft sina händer emot oss.