Previous Chapter
PROPHETEN ENOCH, 1826
Contents ~ Foreword ~ 0 Chapter ~ Compare ~ Notes


Next Chapter



PROPHETEN ENOCH,
En apocryphisk Bok,
som i flera århundraden ansetts vara förlorad;
men
i slutet af sist förflutna sekel blifvit
funnen i Abyssinien;
och nu först öfversatt från
Ett Ethiopiskt Manuscript i Bodleianska Bibliotheket i Oxford.
_______
Öfversättning från Engelska Språket.
_______
STOCKHOLM,
ELMÉNS och GRANBERGS Tryckeri, 1826.

PROPHETEN ENOCH,
En apocryphisk Bok,
som i flera århundraden ansetts vara förlorad;
men
i slutet af sist förflutna sekel blifvit
funnen i Abyssinien;
och nu först öfversatt från
Ett Ethiopiskt Manuscript i Bodleianska Bibliotheket i Oxford.
_______
Öfversättning från Engelska Språket.
_______
STOCKHOLM,
ELMÉNS och GRANBERGS Tryckeri, 1826.
 

 

FÖRBEREDANDE AFHANDLING Af Engelska Öfversättaren.

Enochs apocryphiska Bok har, under de tvenne sistförflutna århundradena, varit ett rikt ämne för kritiska betraktelser och theologiska forskningar. Den omständigheten, att densamma blifvit anförd af en bland nya Testamentets inspirerade författare a), ökade misströstan att återfinna en skatt, som varit länge förlorad. Den har varit känd allt intill åttonde århundradet, efter christna tidräkningen; men sedermera synes den hafva nedsjunkit i fullkomlig glömska.
ÖRBEREDANDE AFHANDLING Af Engelska Öfversättaren.

Enochs apocryphiska Bok har, under de tvenne sistförflutna århundradena, varit ett rikt ämne för kritiska betraktelser och theologiska forskningar. Den omständigheten, att densamma blifvit anförd af en bland nya Testamentets inspirerade författare a), ökade misströstan att återfinna en skatt, som varit länge förlorad. Den har varit känd allt intill åttonde århundradet, efter christna tidräkningen; men sedermera synes den hafva nedsjunkit i fullkomlig glömska.  a) St. Judas vers. 14, 15. Jud. 1:14-15
.
 

Ett ansenligt fragment deraf upptäcktes likväl av Scaliger i Georgii Syncelli Chronographia, ett verk som då ännu ej var tryckt. Han utdrog hela detta fragment, och utgaf det i sina noter till Eusebii Chron. Can. b). Men som detta icke innehöll det ställe, som St. Judas anfört, fortforo likväl ännu tvifvelsmålen, huruvida Aposteln verkligen åberopat samma bok, hvaraf Georgius Syncellus meddelat ett fragment, eller om hans underrättelse rörande Enochs prophetia härledde sig från någon annan källa.
2. Ett ansenligt fragment deraf upptäcktes likväl av Scaliger i Georgii Syncelli Chronographia, ett verk som då ännu ej var tryckt. Han utdrog hela detta fragment, och utgaf det i sina noter till Eusebii Chron. Can. b). Men som detta icke innehöll det ställe, som St. Judas anfört, fortforo likväl ännu tvifvelsmålen, huruvida Aposteln verkligen åberopat samma bok, hvaraf Georgius Syncellus meddelat ett fragment, eller om hans underrättelse rörande Enochs prophetia härledde sig från någon annan källa.  b) pag. 404, 405. ed. Amst, 1658.
 

Efter den upptäckt, som gjordes av Scaliger, har mycket blifvit skrifvet, men föga eller ingen ökad underrättelse erhållits, i detta ämne. Den fullständigaste upplysning rörande den tanka, som Christna Kyrkans fäder hyste, och de ställen som dessa anfört ur denna berömda apocryphiska bok, innan den gick förlorad, likasåväl som hvad nyare skriftställare gissat i detta afseende, finnes i Fabricii Codex Pseudepigraphus Vet. Testamenti, Vol. 1 pag. 160 - 224 c); hvilken även slutligen meddelar det grekiska fragment deraf, som Georgius Syncellus bevarat.
3. Efter den upptäckt, som gjordes av Scaliger, har mycket blifvit skrifvet, men föga eller ingen ökad underrättelse erhållits, i detta ämne. Den fullständigaste upplysning rörande den tanka, som Christna Kyrkans fäder hyste, och de ställen som dessa anfört ur denna berömda apocryphiska bok, innan den gick förlorad, likasåväl som hvad nyare skriftställare gissat i detta afseende, finnes i Fabricii Codex Pseudepigraphus Vet. Testamenti, Vol. 1 pag. 160 - 224 c); hvilken även slutligen meddelar det grekiska fragment deraf, som Georgius Syncellus bevarat.  c) Pag. 222, 223 åberopar Fabricius tjugo särskilda författare, som mer eller mindre syftat på denna bok.
 

Men ehuru grekiska afskriften af denna bok, som må hända i sig sjelf ej var något annat än blott en öfversättning från något hebreiskt eller chaldeiskt original, synes hafva blifvit oersättligen förlorad, rådde likväl en förmodan, redan i början af sjunde århundradet, att en Ethiopisk öfversättning ännu funnes i Abyssinien. I sina commentarier till ethiopiska historien, anmärker Ludolf, att en ethiopisk skrift, som förmodats vara Enochs bok, blifvit öfversänd från Egypten och köpt av Peiresc. Hans ord äro följande:
4. Men ehuru grekiska afskriften af denna bok, som må hända i sig sjelf ej var något annat än blott en öfversättning från något hebreiskt eller chaldeiskt original, synes hafva blifvit oersättligen förlorad, rådde likväl en förmodan, redan i början af sjunde århundradet, att en Ethiopisk öfversättning ännu funnes i Abyssinien. I sina commentarier till ethiopiska historien, anmärker Ludolf, att en ethiopisk skrift, som förmodats vara Enochs bok, blifvit öfversänd från Egypten och köpt av Peiresc. Hans ord äro följande:
   

"Gassendus in vita, Peireskii de Aegidio Lochiensi Capucino, qui in Aegypto septennium egerat, inter alia scribit: Quandoquidem inter cætera animadvertisse se dixit Mazakpha Enok, seu phrophetiam Enochi, declarantem ea, quæ ad finem usque seculi eventura sunt; librum Europæ pridem invisum, illic autem charactere acidiomate Aethiopico seu Abyssinorum, apud quos is fuerat servatus, conscriptum, ideo Peireskius sic fuit accensus ejus quoquo pretio comparandi studio, ut nullis parens sumptibus ipsum denique sui fecerit juris."
5. "Gassendus in vita, Peireskii de Aegidio Lochiensi Capucino, qui in Aegypto septennium egerat, inter alia scribit: Quandoquidem inter cætera animadvertisse se dixit Mazakpha Enok, seu phrophetiam Enochi, declarantem ea, quæ ad finem usque seculi eventura sunt; librum Europæ pridem invisum, illic autem charactere acidiomate Aethiopico seu Abyssinorum, apud quos is fuerat servatus, conscriptum, ideo Peireskius sic fuit accensus ejus quoquo pretio comparandi studio, ut nullis parens sumptibus ipsum denique sui fecerit juris."
   

I följd af denna underrättelse, tillägger han, uppmanades han af sina lärda vänner, att göra allt hvad som stod i hans makt att skaffa sig åtminstone ett exemplar af en bok, rörande hvilken så många litterära, men fåfänga forskningar hade ägt rum, för att afgöra, huruvida en sådan bok någonsin verkligen funnits och, i denna händelse, af hvad vigt och anseende den kunde vara. Ej heller sparade han, säger han, hvarken penningar eller möda, till dess han erhöll det önskade exemplaret. "Igitur et ego nullis neque sumtibus neque laboribus peperci, donec specimen istius libri adipiscerer."
6. I följd af denna underrättelse, tillägger han, uppmanades han af sina lärda vänner, att göra allt hvad som stod i hans makt att skaffa sig åtminstone ett exemplar af en bok, rörande hvilken så många litterära, men fåfänga forskningar hade ägt rum, för att afgöra, huruvida en sådan bok någonsin verkligen funnits och, i denna händelse, af hvad vigt och anseende den kunde vara. Ej heller sparade han, säger han, hvarken penningar eller möda, till dess han erhöll det önskade exemplaret. "Igitur et ego nullis neque sumtibus neque laboribus peperci, donec specimen istius libri adipiscerer."
   

Slutligen, och för att fullkomligen tillfredsställa sig sjelf, begaf han sig jemväl till Paris, hvarest boken var anförtrodd åt det Kongl. Bibliotheket, och fick der undersöka den hel och hållen. Men resultatet blef, att det ifrågavarande verket icke var Enochs bok, hvartill ryktet hade gjort det, utan en helt annan skrift, uppfylld med fabler och vidskeppelse d).
7. Slutligen, och för att fullkomligen tillfredsställa sig sjelf, begaf han sig jemväl till Paris, hvarest boken var anförtrodd åt det Kongl. Bibliotheket, och fick der undersöka den hel och hållen. Men resultatet blef, att det ifrågavarande verket icke var Enochs bok, hvartill ryktet hade gjort det, utan en helt annan skrift, uppfylld med fabler och vidskeppelse d).  d) Commentarius ad Hist. Ethiopicam p. 347.
 

Efter detta Ludolfs misslyckade försök gafs allt möjligt hopp förloradt, att ifrågavarande bok fanns i ethiopisk öfversättning, intill slutet af sista århundradet, då vår landsman Bruce ej allenast beviste dess tillvarelse, utan äfven bragte hem från Abyssinien trenne afskrifter deraf. Hans egen berättelse om sättet, huru han använde dem, är följande: -
8. Efter detta Ludolfs misslyckade försök gafs allt möjligt hopp förloradt, att ifrågavarande bok fanns i ethiopisk öfversättning, intill slutet af sista århundradet, då vår landsman Bruce ej allenast beviste dess tillvarelse, utan äfven bragte hem från Abyssinien trenne afskrifter deraf. Hans egen berättelse om sättet, huru han använde dem, är följande: -
   

"Ibland de artiklar, säger han, som jag öfverlemnade åt Bibliotheket i Paris, var en ganska skön och präktig afskrift af Enochs profethia, i stort quart-format; ett annat är ibland de böcker af den Heliga Skrift, som jag förde med mig hem, och står straxt framföre Jobs bok, hvilken är dess egentliga plats i Abyssiniska Bibeln; och en tredje afskrift har jag genom Biskopen af Carlisle Doctor Douglas skänkt till Bodleianska Bibliotheket i Oxford." Och kort derefter tillägger han: "jag måste äfven nämna, att så snart det blev kunnigt uti England, att jag skänkt denna bok till Konungens af Frankrike Bibliothek, har Doctor Woide, utan att dröja blott några få dagar och gifva mig tid att komma till London, då våra lärda Landsmän skulle fått tillfälle att efter beqvämlighet genomläsa en afskrift af densamma, genast begifvit sig till Paris, försedd med bref från Stats-Secreterarem till Lord Stormont, som var Engelsk Ambassadör vid detta Hof, hvari denne anmodades att utverka hans Aldrachristeligaste Majestäts tillåtelse för Doktorn att äga tillgång till min present. Denna tillåtelse erhöll han genast, och en öfversättning af boken bragtes öfver till England; men jag vet ej, hvarföre den ingenstädes blifvit utgifven.
9. "Ibland de artiklar, säger han, som jag öfverlemnade åt Bibliotheket i Paris, var en ganska skön och präktig afskrift af Enochs profethia, i stort quart-format; ett annat är ibland de böcker af den Heliga Skrift, som jag förde med mig hem, och står straxt framföre Jobs bok, hvilken är dess egentliga plats i Abyssiniska Bibeln; och en tredje afskrift har jag genom Biskopen af Carlisle Doctor Douglas skänkt till Bodleianska Bibliotheket i Oxford." Och kort derefter tillägger han: "jag måste äfven nämna, att så snart det blev kunnigt uti England, att jag skänkt denna bok till Konungens af Frankrike Bibliothek, har Doctor Woide, utan att dröja blott några få dagar och gifva mig tid att komma till London, då våra lärda Landsmän skulle fått tillfälle att efter beqvämlighet genomläsa en afskrift af densamma, genast begifvit sig till Paris, försedd med bref från Stats-Secreterarem till Lord Stormont, som var Engelsk Ambassadör vid detta Hof, hvari denne anmodades att utverka hans Aldrachristeligaste Majestäts tillåtelse för Doktorn att äga tillgång till min present. Denna tillåtelse erhöll han genast, och en öfversättning af boken bragtes öfver till England; men jag vet ej, hvarföre den ingenstädes blifvit utgifven.
   

Hurudan den allmänna nyfikenheten och otåligheten i detta ämne må hafva varit vid den tid, Herr Bruce omtalar, synas de likväl nu hafva längesedan svalnat; emedan den afskrift, som öfverlemnades till Bodleianska Bibliotheket, har i ro och ostördt lugn hvilat der till närvarande tid. Detta oaktadt har likväl jag ändtligen vågat afbryta dess hvila och sysselsätta mig med följande öfversättning deraf. Jag har visserligen hvarken sparat tid eller möda, för att med noggrannhet göra densamma; men som reglerna för Bodleianska Bibliotheket, efter mitt omdöme, visligen föreskrifva, att böckerna ej få begagnas utom Bibliotheket, så har jag varit nödsakad att öfversätta arbetet derstädes. Om något fel skulle finnas, lärer måhända denna omständighet gifva anledning till ett mildare omdöme.
10. Hurudan den allmänna nyfikenheten och otåligheten i detta ämne må hafva varit vid den tid, Herr Bruce omtalar, synas de likväl nu hafva längesedan svalnat; emedan den afskrift, som öfverlemnades till Bodleianska Bibliotheket, har i ro och ostördt lugn hvilat der till närvarande tid. Detta oaktadt har likväl jag ändtligen vågat afbryta dess hvila och sysselsätta mig med följande öfversättning deraf. Jag har visserligen hvarken sparat tid eller möda, för att med noggrannhet göra densamma; men som reglerna för Bodleianska Bibliotheket, efter mitt omdöme, visligen föreskrifva, att böckerna ej få begagnas utom Bibliotheket, så har jag varit nödsakad att öfversätta arbetet derstädes. Om något fel skulle finnas, lärer måhända denna omständighet gifva anledning till ett mildare omdöme.
   

Det är uppgifvet af Bruce, att Woide öfversatte hela verket i Paris och bragte öfversättningen med sig till England, ehuru han aldrig sedermera utgaf den. Detta måtte likväl vara ett misstag. Woide afskref visserligen den Ethiopiska öfversättningen, men öfversatte den icke; ty ingenting, som liknar en öfversättning, har funnits ibland hans papper, hvilka alla efter hans död tillfallit föreståndarne för Clarendonska tryckeriet. Hvarenda papperslapp, som hade afseende på Enochs bok, har blifvit omsorgsfullt samlad och förvarad, men deribland förekommer ej något mera, än ett litet försök att ordagrannt öfversätta några få afsöndrade ställen; ett försök som tillräckligen ådagalägger, att hans kunskap i ethiopiska språket var nog ofullkomlig, för att fullborda ett sådant företag e). Han synes då först hafva börjat studerandet af detta språk; en sysselsättning som hans forskningar och arbeten i Coptiskan afbröto och som döden slutligen hämmade.
11. Det är uppgifvet af Bruce, att Woide öfversatte hela verket i Paris och bragte öfversättningen med sig till England, ehuru han aldrig sedermera utgaf den. Detta måtte likväl vara ett misstag. Woide afskref visserligen den Ethiopiska öfversättningen, men öfversatte den icke; ty ingenting, som liknar en öfversättning, har funnits ibland hans papper, hvilka alla efter hans död tillfallit föreståndarne för Clarendonska tryckeriet. Hvarenda papperslapp, som hade afseende på Enochs bok, har blifvit omsorgsfullt samlad och förvarad, men deribland förekommer ej något mera, än ett litet försök att ordagrannt öfversätta några få afsöndrade ställen; ett försök som tillräckligen ådagalägger, att hans kunskap i ethiopiska språket var nog ofullkomlig, för att fullborda ett sådant företag e). Han synes då först hafva börjat studerandet af detta språk; en sysselsättning som hans forskningar och arbeten i Coptiskan afbröto och som döden slutligen hämmade.  e) Magazin Encyclopédique an VI tom. 1 p. 375, 376.
 

Jag hade redan slutat min öfversättning af Bodleianska manuscriptet, innan jag fick veta, att Tryckeri-föreståndarne hade en af Woide gjord afskrift av det Parisiska. Icke desto mindre har jag sedermera undersökt denna afskrift och anmärkt några tillfälliga och uppenbara skiljaktigheter imellan de begge exemplaren; men det sednare är nog felagtigt afskrifvet för att förlita sig på vid en noggrann jämförelse. Att allmänheten hittintills icke hämtat någon nytta af gåfvan till Bodleianska Bibliotheket, har jag redan anmärkt; detta har dock icke alldeles inträffat med de begge andra manuscripterna; ty herr Murray, som var utgifvare af octavupplagan av Bruces resa, har, i anledning af hvad författaren sjelf anfört, i en not meddelat ett korrt sammandrag af bokens innehåll f). Och den lärde Silvester de Sacy har i en Notice du livre d'Enoch (tryckt i Magazin Encyclopedique an VI tom. I pag. 382) gynnat oss med en latinsk öfversättning af de tre första kapitlen, af alla imellan det sjette och sextonde, samt imellan det tiugonde andra och trettionde andra, hvilken är gjord från det parisiska manuscriptet. Denna öfversättning har jag meddelt i slutet af min egen. Jag känner också, att Doctor Gessenius från Halle i Sachsen nyligen varit i Paris och afskrifvit hela boken med föresatts att framdeles utgifva den på ethiopiska med en latinsk öfversättning. Om derföre friheten i en engelsk öfversättning, eller någon brist i min uppmärksamhet, på något ställe förledt mig till en origtig mening eller ett mörkt uttryck, så kan allmänheten äga den fördelen att få se sådant rättadt vid den latinska öfversättningen.
12. Jag hade redan slutat min öfversättning af Bodleianska manuscriptet, innan jag fick veta, att Tryckeri-föreståndarne hade en af Woide gjord afskrift av det Parisiska. Icke desto mindre har jag sedermera undersökt denna afskrift och anmärkt några tillfälliga och uppenbara skiljaktigheter imellan de begge exemplaren; men det sednare är nog felagtigt afskrifvet för att förlita sig på vid en noggrann jämförelse. Att allmänheten hittintills icke hämtat någon nytta af gåfvan till Bodleianska Bibliotheket, har jag redan anmärkt; detta har dock icke alldeles inträffat med de begge andra manuscripterna; ty herr Murray, som var utgifvare af octavupplagan av Bruces resa, har, i anledning af hvad författaren sjelf anfört, i en not meddelat ett korrt sammandrag af bokens innehåll f). Och den lärde Silvester de Sacy har i en Notice du livre d'Enoch (tryckt i Magazin Encyclopedique an VI tom. I pag. 382) gynnat oss med en latinsk öfversättning af de tre första kapitlen, af alla imellan det sjette och sextonde, samt imellan det tiugonde andra och trettionde andra, hvilken är gjord från det parisiska manuscriptet. Denna öfversättning har jag meddelt i slutet af min egen. Jag känner också, att Doctor Gessenius från Halle i Sachsen nyligen varit i Paris och afskrifvit hela boken med föresatts att framdeles utgifva den på ethiopiska med en latinsk öfversättning. Om derföre friheten i en engelsk öfversättning, eller någon brist i min uppmärksamhet, på något ställe förledt mig till en origtig mening eller ett mörkt uttryck, så kan allmänheten äga den fördelen att få se sådant rättadt vid den latinska öfversättningen.  f) "Den öfversättning från Grekiskan, finnes i Ethiopiska Bibeln under namn af Metsahaf Enoch, är delad i nittio Kefel eller Kapitel. Den börjar med följande företal: "I den barmhertige och nådige Gudens namn, som är sen till vrede och af stor nåd och helighet. Denna bok är Enochs bok, prophetens. Må hans välsignelse och hjelp vara med den som älskar honom från evighet till evighet Amen *) *) Detta korrta företal som förekommer i de begge andre MS. är utelemnadt i det Bodleianska. Kap. 1 Välsignelsens ord af Enoch, hvarmed han välsignade de utvalda och rättfärdiga, som fordom voro. Och Enoch, en af Guds heliga män, upphöjde sin röst och talte, under det hans ögon voro öppna, och han såg en helig syn i himlarne, hvilken änglarne uppenbarade för honom. Och jag hörde af dem all ting, och jag förstod vad jag såg." - Derefter följer Historien om änglarne, om deras nedstigande från himmelen och huru de aflade jättar med menniskornas döttrar, samt huru de underviste dessa i krigets och fredens konster, samt i yppighet. Namnet på hufvudandarne äro omtalte, hvilka synas vara af hebreiskt ursprung, men förändrade genom grekiska uttalet. Guds beslut att förstöra dem uppenbaras då för Enoch. Dessa ämnen intaga omkring aderton kapitel, hvilka herr Bruce har öfversatt på Engelska, men trött vid ämnet fortfor han ej vidare. Från det adertonde till det femtionde kapitlet föres Enoch medelst Uriel och Raphael igenom en samling af uppenbarelser, hvilka icke äga mycket sammanhang med det föregående. Han såg de fallna änglarnas brinnande dal, de heligas paradis, jordens yttersta ändar, åskans, vindarnes, blixtens, regnets och daggens förråder, jemte de änglar som hade inseendet öfver dem. Han fördes på stället för den allmänna domen, såg den gamle af dagar på dess thron med alla jordens Konungar framför sig. I femtiondeandra kapitlet säges Noach hafva blifvit oroad öfver menniskoslägtets gränslösa ondska, och, fruktande för hämd, begärt råd af sin store Farfar. Enoch sade honom, att en vattuflod skulle förstöra hela menniskoslägtet och att en eldflod skulle straffa änglarne, dem vattenfloden ej kunde räcka. I femtionde nionde kapitlet företages å nyo ämnet rörande änglarne. Semeiza, Artukafu, Arimeen, Kakabael, Tusael, Ramiel, Dandel och andra, till ett antal af tjugu, synas i spetsen för de fallna änglarne, och gifva tydliga bevis på deras upproriska sinnesstämning. I sextionde andra kefel ger Enoch sin son, Mathusala, en lång berättelse om solen, månan, stjernorna, året, månaderne, vindarne och dylika physiska phenomener. Detta upptager åtta kapitel, hvarefter Patriarken upprepar å nyo i korrthet, hvad han yttrat i det föregående. De återstående tjugu kapitlen innehålla historien om syndafloden, Noachs tillredelser för densamma och den framgång, hvaraf de kröntes. Allt kötts förstöring, med undantag af hans egen familj, och den gudomliga hämndens verkställande på de fallna änglarne samt deras anhängare, slutar detta orimliga och tråkiga verk. Vol. II, pag. 424, 425, 426 i noten." Läsaren torde finna, att denna öfversigt är ofullkomlig och oriktig, i synnerhet den, som meddelas, om de sista tjugu kapitlen. Herr Murray synes hafva kastat en hastig och fördomsfull blick på boken. Han har likväl sedermera talt mera gynnsamt om densamma, ty i en beskrifvande katalog öfver Herr Bruces Österländska manuscripter, hvilken blifvit mig benäget meddelad af deras nu varande ägare, yttrar sig Herr Murray sålunda: "Propheten Enochs bok är i 4:de volumen af Manuscripterna och innefattar trettiotvå tätt och väl skrifna blad. Den står framföre Jobs bok. Den är delad i nittiosex kapitel och äfven i nitton afdelningar, hvilka senare ej stå i samband med kapitlen, och synas hafva blifvit gjorde efter godtycke, utan afseende på verkets innehåll. Språket är den bästa Ethiopiska, och hela boken äger till styl och framställningssätt en särdeles värdighet, som gör intryck på Läsaren och väcker begrepp om dess höga ålderdom."
"Enochs bok bragtes först till Europa af Herr Bruce, och trenne afskrifter, hvilka tillhörde honom, hvaraf ett är i Paris, ett annat i Oxford och det tredje och mest tillförlitliga i denna volume, äro allt hvad som finnes deraf i vår verldsdel. Den måste anses som ganska sällsam, emedan den är en öfversättning från en Grekisk Bok, som långt för detta gått förlorad, och som var äldre än vår Frälsares ankomst och Apostlarnes tidehvarf. Ett ställe ur Enochs bok finnes i 14 och 15 versarne af St. Judæ Epistel i vår Heliga skrift. Några fragmenter af Grekiska originalet meddelas af Kircher, Oed. Aegypt. Vol. II. p. 69. Ämnet för boken är en samling af syner angående fallna änglar, deras af komlingar jättarne, de brott som förorsakade syndafloden, himlens mysterier, stället för yttersta domen öfver menniskor och änglar och åtskilliga delar af verldsbyggnaden, som Enoch sett och berättat för sin son Mathusala. Berättelsen är djerf och fabelaktig, men mäktigt uttryckande dessa grubblande svärmares karakter och känslor, hvilka uppblandade chaldaiska philosophien med Judarnes heliga historia *). Såsom en litterär fornlemning förtjenar den uppmärksamhet, och såsom en ethiopisk bok på den renaste Geeziska dialect och vördad af Abyssinierna såsom af lika anseende med Moses böcker, förtjenar den att framläggas för allmänheten."
*) Denna anmärkning synes mig sakna bevis.
 

Sedan jag sålunda gjort reda för den källa, hvarifrån närvarande öfversättning härleder sig, får jag föga anledning att länge upppehålla mig rörande bevisningen, att ethiopiska öfversättningen af denna Enochs bok innehåller precist samma verk, som den Grekiska öfversättningen, hvilken var känd af Kyrkofäderna. Ty om berättelsen rörande änglarnas nedstigande m. m. i den förra jemföres med innehållet i den sednare, sådant det meddelas af Georgius Synchellus, skall ej något tvifvel uppstå i detta afseende. Den skiljaktighet, som kan äga rum, är efter min tanka endast tillfällig. Detta vore nog för att bevisa verkligheten; men från åtskilliga åberopanden af Kyrkofäderne sjelfva kan en ökad bevisning erhållas. Irenæus i andra århundradet syftade tydligen på Enochs sändning till änglarne, hvilket ej innehålles i det fragment, som Syncellus bevarat: Sed et Enoch, säger han, sive circumcisione placens Deo, cum esset homo, legationes ad angelos fungebatur, et translatus est, et conservatur usque nunc testis justi judicii Dei; quoniam angeli quidem transgressi deciderunt in judicium; homo autem placens translatus est insalutem g). Berättelsen om denna sändning förekommer i fjortonde och femtonde kapitlen af denna öfversättning. Äfven Tertullianus, som skref i samma århundrade, anförer ett tydligt och bestämdt ställe ur det nittiondesjunde kapitlet, 7 och 8 verserne: Et rursus juro vobis, peccatores, quod in diem sanguinis perditionis justitia parata est. Qui servitis lapidibus, et qui imagines facitis aureas, et argenteas et ligneas, et lapideas, et fictiles, et servitis fantasmatibus, et dæmoniis, et spiritus infamibus, et omnibus erroribus non secundum scientiam nullum ab iis inuenitis auxilium h)
13. Sedan jag sålunda gjort reda för den källa, hvarifrån närvarande öfversättning härleder sig, får jag föga anledning att länge upppehålla mig rörande bevisningen, att ethiopiska öfversättningen af denna Enochs bok innehåller precist samma verk, som den Grekiska öfversättningen, hvilken var känd af Kyrkofäderna. Ty om berättelsen rörande änglarnas nedstigande m. m. i den förra jemföres med innehållet i den sednare, sådant det meddelas af Georgius Synchellus, skall ej något tvifvel uppstå i detta afseende. Den skiljaktighet, som kan äga rum, är efter min tanka endast tillfällig. Detta vore nog för att bevisa verkligheten; men från åtskilliga åberopanden af Kyrkofäderne sjelfva kan en ökad bevisning erhållas. Irenæus i andra århundradet syftade tydligen på Enochs sändning till änglarne, hvilket ej innehålles i det fragment, som Syncellus bevarat: Sed et Enoch, säger han, sive circumcisione placens Deo, cum esset homo, legationes ad angelos fungebatur, et translatus est, et conservatur usque nunc testis justi judicii Dei; quoniam angeli quidem transgressi deciderunt in judicium; homo autem placens translatus est insalutem g). Berättelsen om denna sändning förekommer i fjortonde och femtonde kapitlen af denna öfversättning. Äfven Tertullianus, som skref i samma århundrade, anförer ett tydligt och bestämdt ställe ur det nittiondesjunde kapitlet, 7 och 8 verserne: Et rursus juro vobis, peccatores, quod in diem sanguinis perditionis justitia parata est. Qui servitis lapidibus, et qui imagines facitis aureas, et argenteas et ligneas, et lapideas, et fictiles, et servitis fantasmatibus, et dæmoniis, et spiritus infamibus, et omnibus erroribus non secundum scientiam nullum ab iis inuenitis auxilium h)  g) Opera p. 319. Ed. Grabe. h) Opera pag. 87. Ed. Paris 1664. Rörande ordet infamibus är följande olika tolkning meddelad af Rigalt. "In Cod. Fulvii Ursini legitur insanis at in Cod. Agobardi infamis." Må hända rätta läsningen är in fanis, i tempel, i enlighet med Ethiopiskan. Sådan har må hända läsningen varit i de två Manuscripterna, som åberopas i noten. Rigalt har ansett ett f. för ett s. i första händelsen, och satt ett m. i stället för n i den sednare, hvilket lätt kan hända, emedan dessa begge bokstäfver vanligen utelemnades i Manuscripterna och uttrycktes genom ett lika horizontelt strek öfver ordet.
 

Detta uttryckes i den Ethiopiska öfversättninggen sålunda: "Återigen svär jag eder, J syndare, att brottet har beredt blodsdagen, hvilken aldrig upphörer. De skola tillbedja stenar och göra sig beläten af guld, silfver och träd; de skola tillbedja andar, djeflar och hvarje afgudabild i tempel, men ingen hjelp skola de erhålla från dem." Att dessa begge ställen äro ett och det samma, förmodar jag ej kan sättas i tvifvelsmål, då man å ena sidan medger en liten nyck i öfversättningen, och å den andra någon för stor frihet i citationen.
14. Detta uttryckes i den Ethiopiska öfversättninggen sålunda: "Återigen svär jag eder, J syndare, att brottet har beredt blodsdagen, hvilken aldrig upphörer. De skola tillbedja stenar och göra sig beläten af guld, silfver och träd; de skola tillbedja andar, djeflar och hvarje afgudabild i tempel, men ingen hjelp skola de erhålla från dem." Att dessa begge ställen äro ett och det samma, förmodar jag ej kan sättas i tvifvelsmål, då man å ena sidan medger en liten nyck i öfversättningen, och å den andra någon för stor frihet i citationen.
   

Till dessa intyg skall jag allenast bifoga ännu ett, nemligen det af Anatolius, Biskop i Laodicea, hvilket omtalas af Eusebius. Äfven de underrättelser, som meddelas i Enoch, bevisa detta, anmärker han, nemligen att första månanden hos Hebreerna inträffar vid dagjemningen i); hvilket har afseende på den berättelse om årets början vid den fjerde porten, som meddelas i LXXI Capitlet, 12 versen - Enoch 72:8. Hans föregående bevis, hvilket bordt tilläggas, styrker att årliga tidräkningen börjas med vårdagjemningen. Men beviset på likheten imellan ethiopiska öfversättningen och Georgii Syncelli långa fragment är i sig sjelft så fullkomligt, att det icke behöfver något vidare bestyrkande. Och att den Enochs bok, som fanns i flera århundraden efter Christi födelse, var den källa, hvarifrån S:t Judas härledde sitt anförande i 14 och 15 verserne, bevittnas tydligen i hvarje yttrande derom hos de äldre Commentatorerna af den Heliga Skrift. Det är väl sannt, att det särskilda stället ej är citeradt, emedan denna omständighet har måhända synts öfverflödig, då boken var väl känd; men i den Ethiopiska öfversättningen förekommer det tydligen utsatt. I det Bodleianska manuscriptet intager det allt hvad som kallas andra Kapitlet; men i det Parisiska utgör det sista versen af första Kapitlet.
15. Till dessa intyg skall jag allenast bifoga ännu ett, nemligen det af Anatolius, Biskop i Laodicea, hvilket omtalas af Eusebius. Äfven de underrättelser, som meddelas i Enoch, bevisa detta, anmärker han, nemligen att första månanden hos Hebreerna inträffar vid dagjemningen i); hvilket har afseende på den berättelse om årets början vid den fjerde porten, som meddelas i LXXI Capitlet, 12 versen - Enoch 72:8
. Hans föregående bevis, hvilket bordt tilläggas, styrker att årliga tidräkningen börjas med vårdagjemningen. Men beviset på likheten imellan ethiopiska öfversättningen och Georgii Syncelli långa fragment är i sig sjelft så fullkomligt, att det icke behöfver något vidare bestyrkande. Och att den Enochs bok, som fanns i flera århundraden efter Christi födelse, var den källa, hvarifrån S:t Judas härledde sitt anförande i 14 och 15 verserne, bevittnas tydligen i hvarje yttrande derom hos de äldre Commentatorerna af den Heliga Skrift. Det är väl sannt, att det särskilda stället ej är citeradt, emedan denna omständighet har måhända synts öfverflödig, då boken var väl känd; men i den Ethiopiska öfversättningen förekommer det tydligen utsatt. I det Bodleianska manuscriptet intager det allt hvad som kallas andra Kapitlet; men i det Parisiska utgör det sista versen af första Kapitlet.  i) Tou de ton proion par' Ebraiois mena perì isemerian einai parastatika kai ta en no Enoch mathemata. Ecclesiastic. Hist. lib vii cap. 32 p. 235. Det här åberopade Anatolii verk skrefs år 276, enligt Bucherius. Se Tillemont's Memoires Hist. Eccl. vol. IV p. 127.
 

Om vi sålunda antaga för afgjort, att ifrågavarande bok är precist den samma, som var känd af St. Judas och Christna Kyrkans fäder, få vi likväl icke deraf draga den slutsats, att han någonsin blifvit iklädd canoniskt anseende. Den synes alltid hafva blifvit räknad ibland den heliga skrifts apocryphiska böcker. Sådan är den plats, som den erhållit enligt de så kallade apostoliska constitutionerna k) Men Irenæus l) och Clemens från Alexandria m) åberopa den verkligen i andra århundradet utan att göra någon anmärkning rörande dess apocryphiska egenskap. Hvaremot Origenes i början af tredje seklet tydligen bestämmer, att Kyrkan ej anser den såsom tillkommen genom gudomlig uppenbarelse: en tais ekklesiaisou panu feretai os theia. n) Likväl då han på ett annat ställe anförer den, synes han medgifva, att det gafs några, som ansågo den såsom canonisk, ty han börjar sitt anförande med den vilkorliga anmärkning: om någon skulle behaga anse den såsom en helig bok, ei to filon paradekesthai os hagion to biblion. o) Äfven i den öfversikt af den Heliga Skrift, som är utgifven med Athanasii arbeten, är den ansedd såsom apocryphisk. Likaledes tillägges den en dylik egenskap af Hieronymus, som syftar derpå mer än en gång, med just samma åsigt af saken. "Manifestissimus liber est" säger han i sin Förklaring öfver 132:dra Psalmen, 3 versen - Ps. 132:3, "et inter apocryphos computatur et veteres interpretes de isto locuti sunt; nonnulla autem nos diximus non in auctoritatem sed in commemorationem." Jemväl omtalar Augustinus den på samma sätt p); och slutligen i Patriarkens af Constantinopel Nicephori förteckning, skrifven i början af nionde seklet, har den åter fått rum ibland de apocryphiska böckerna q).
16. Om vi sålunda antaga för afgjort, att ifrågavarande bok är precist den samma, som var känd af St. Judas och Christna Kyrkans fäder, få vi likväl icke deraf draga den slutsats, att han någonsin blifvit iklädd canoniskt anseende. Den synes alltid hafva blifvit räknad ibland den heliga skrifts apocryphiska böcker. Sådan är den plats, som den erhållit enligt de så kallade apostoliska constitutionerna k) Men Irenæus l) och Clemens från Alexandria m) åberopa den verkligen i andra århundradet utan att göra någon anmärkning rörande dess apocryphiska egenskap. Hvaremot Origenes i början af tredje seklet tydligen bestämmer, att Kyrkan ej anser den såsom tillkommen genom gudomlig uppenbarelse: en tais ekklesiaisou panu feretai os theia. n) Likväl då han på ett annat ställe anförer den, synes han medgifva, att det gafs några, som ansågo den såsom canonisk, ty han börjar sitt anförande med den vilkorliga anmärkning: om någon skulle behaga anse den såsom en helig bok, ei to filon paradekesthai os hagion to biblion. o) Äfven i den öfversikt af den Heliga Skrift, som är utgifven med Athanasii arbeten, är den ansedd såsom apocryphisk. Likaledes tillägges den en dylik egenskap af Hieronymus, som syftar derpå mer än en gång, med just samma åsigt af saken. "Manifestissimus liber est" säger han i sin Förklaring öfver 132:dra Psalmen, 3 versen - Ps. 132:3
, "et inter apocryphos computatur et veteres interpretes de isto locuti sunt; nonnulla autem nos diximus non in auctoritatem sed in commemorationem." Jemväl omtalar Augustinus den på samma sätt p); och slutligen i Patriarkens af Constantinopel Nicephori förteckning, skrifven i början af nionde seklet, har den åter fått rum ibland de apocryphiska böckerna q).  (k Lib. VI. Cap. 16. l) Opera p. 319. m) Opera ed Sylburgii p. 801 et 808. n) Contra Celsum p. 267 ed Spencer. o) In Joannem p. 132, ed Huetii. p) De Civitate Dei Lib. XV. cap. 23. q) Hody. De Bibl. Textibus p. 648.
 

Detta oaktadt, och ehuru hvarken Judiska eller Christna kyrkan medgifvit den canonisk egenskap, har likväl en berömd skriftställare i andra seklet ansett den både såsom tillkommen genom gudomlig uppenbarelse och såsom ett äkta verk af honom, hvars namn den bär. Tertullianus säger i sin afhandling om afgudadyrkan: Hæc igitur ab initio prævidens Spiritus Sanctus etiam ostia in superstitionem ventura præcecinit per antiquissimum prophetam Enoch r). Sålunda tillägger han den uttryckligen gudomlig uppenbarelse och anser den vara skrifven af den äldste propheten Enoch. Men i sin afhandling: de cultu fæminarum, sedan han omtalt s) änglarnas omgänge med menniskornas döttrar och deras derpå följande bestraffning, kommer han genast till frågan rörande dess uteslutande från de canoniska böckerna:
17. Detta oaktadt, och ehuru hvarken Judiska eller Christna kyrkan medgifvit den canonisk egenskap, har likväl en berömd skriftställare i andra seklet ansett den både såsom tillkommen genom gudomlig uppenbarelse och såsom ett äkta verk af honom, hvars namn den bär. Tertullianus säger i sin afhandling om afgudadyrkan: Hæc igitur ab initio prævidens Spiritus Sanctus etiam ostia in superstitionem ventura præcecinit per antiquissimum prophetam Enoch r). Sålunda tillägger han den uttryckligen gudomlig uppenbarelse och anser den vara skrifven af den äldste propheten Enoch. Men i sin afhandling: de cultu fæminarum, sedan han omtalt s) änglarnas omgänge med menniskornas döttrar och deras derpå följande bestraffning, kommer han genast till frågan rörande dess uteslutande från de canoniska böckerna:  r) Opera, Pag. 95. s) "Nam et illi, quia ea constituerunt, damnati in poenam mortis deputantur: illi scilicet angeli, qui ad filias hominum de coelo ruerunt, ut hæc quoque ignominia foeminæ accedat. Nam cum et materias quasdam bene occultas et artes plerasque non bene revelatas seculo multo magis imperito prodidissent, (si quidem et metallorum operta nudauerant, et herbarum ingenia traduxerant et incantationum vires promulgaverant et omnem curiositatem usque ad stellarum interpretationem designaverant) proprie et quasi peculiariter fœminis instrumentum istud muliebris gloriæ contulerant? lumina lapillorum, quibus monilia variantur, et circulos ex auro, quibus brachia arcantur; et medicamenta ex fuco, quibus lanæ colorantur; et illum ipsum nigrum pulverem, quo oculorum exordia producuntur." Opera p. 150.
 

"Scio," säger han, "scripturam Enoch, quæ hunc ordinem angelis dedit, non recipi a quibusdam, quia nec in armarium Judaicum admittitur. Opinor non putaverunt illam ante cataclysmum editam; post eum casum orbis, omnium rerum abolitorem, salvam esse potuisse. Si ista ration est, recordentur pronepotem ipsius Enoch fuisse superstitem cataclysmi Noë, qui utique domestico nomine et heriditaria traditione audierat et meminerat de proavi sui penes Deum gratia et de omnibus prædicatis Ejus; cum Enoch filio suo Matusalæ nihil aliud mandaverit, quam ut notitiam eorum posteris suis traderet. Igitur sine dubio potuit Noë in prædicationis delegatione successisse, vel quia et alias non tacuisset tam de Dei conservatoris sui dispositione quam de ipsa domus suæ gloria. Hoc si non tam expedite haberet, illud quoque assertionem scripturæ illius tueretur; perinde potuit abolefactam eam violentia cataclysmi in spiritu rursus reformari; quemadmodum et Hierosolymis Babylonia expugnatione deletis, omne instrumentum Judaicæ literaturæ per Esdram constat restauratum. Sed cum Enoch eadem scriptura etiam de Domino prædicavit, a nobis quidem nihil omnino rejiciendum est, quod pertineat ad nos. Et legimus omnem scripturam ædificationi habilem divinitus inspirari. A Judæis potest jam videri propterea rejecta, sicut et cætera fere, quæ Christum sonant. Nec utique mirum hoc, si scripturas aliquas non receperunt de eo locutas, quem et ipsum coram loquentem non erant recepturi. Eo accedit, quod Enoch apud Judam Apostolum testimonium possidet" t).
18. "Scio," säger han, "scripturam Enoch, quæ hunc ordinem angelis dedit, non recipi a quibusdam, quia nec in armarium Judaicum admittitur. Opinor non putaverunt illam ante cataclysmum editam; post eum casum orbis, omnium rerum abolitorem, salvam esse potuisse. Si ista ration est, recordentur pronepotem ipsius Enoch fuisse superstitem cataclysmi Noë, qui utique domestico nomine et heriditaria traditione audierat et meminerat de proavi sui penes Deum gratia et de omnibus prædicatis Ejus; cum Enoch filio suo Matusalæ nihil aliud mandaverit, quam ut notitiam eorum posteris suis traderet. Igitur sine dubio potuit Noë in prædicationis delegatione successisse, vel quia et alias non tacuisset tam de Dei conservatoris sui dispositione quam de ipsa domus suæ gloria. Hoc si non tam expedite haberet, illud quoque assertionem scripturæ illius tueretur; perinde potuit abolefactam eam violentia cataclysmi in spiritu rursus reformari; quemadmodum et Hierosolymis Babylonia expugnatione deletis, omne instrumentum Judaicæ literaturæ per Esdram constat restauratum. Sed cum Enoch eadem scriptura etiam de Domino prædicavit, a nobis quidem nihil omnino rejiciendum est, quod pertineat ad nos. Et legimus omnem scripturam ædificationi habilem divinitus inspirari. A Judæis potest jam videri propterea rejecta, sicut et cætera fere, quæ Christum sonant. Nec utique mirum hoc, si scripturas aliquas non receperunt de eo locutas, quem et ipsum coram loquentem non erant recepturi. Eo accedit, quod Enoch apud Judam Apostolum testimonium possidet" t).  t) Opera p. 151.
 

Genom föregående yttrande af Tertullianus, som lefde i slutet af andra århundradet, synes sålunda tydligen ådagalagdt, att på hans tid var Enochs bok ej helt och hållet förkastad såsom ett oäkta och icke genom uppenbarelse tillkommet arbete, ehuru den icke fått plats bland Judarnes kanoniska böcker. Detta oaktadt försäkrar Origenes uttryckligen, icke långt efter början af tredje seklet, att den ej blifvit antagen af Kyrkan. Sanning är, att icke något spår kunnat upptäckas, att den någonsin blifvit räknad bland den heliga Skrifts kanoniska böcker, hvarken af Judarne eller de Christna. Med de skäl, som Tertullianus anförer, såsom bevis på dess äkthet och gudomliga ursprung, har jag ej något att göra, men jag kan icke underlåta den anmärkning, att de skola ej ett enda ögonblick äga någon öfvervikt i den stränga kritikens vågskål. Han förmodar, att boken är skrifven af Enoch sjelf, och gör deraf den slutsats, att den måtte möjligen hafva blifvit förvarad eller omskrifven af Noach; en slutsats, som är alldeles icke mer än blott en möjlighet, hämtad allenast från en förmodan. Dess allusioner på Herren eller snarare på menniskones son, upphöjd af den Gamle af dagar på herrlighetens och domens thron, måtte bevisa, att den är skrifven efter Daniels Bok, men visserligen icke, att den är ett verk af Enoch före Syndafloden. Dessutom tyckes det kända förhållandet, att den aldrig blifvit erkänd såsom en af den Heliga Skrifts kanoniska böcker, vara ett oöfvervinnerligt inkast emot dess höga ålderdom. Icke heller kan St. Judæ åberopande af ett enda ställe bevisa, att han godkände hela boken, mera än St. Pauli anföranden ur vissa hedniska Poeter bevisa, att denne Apostel godkände hvarje del af de verk, som han åberopar. Sådant är Hieronymi yttrande u) hvilket jag alltid ansett såsom tillfredsställande i detta ämne. Sanning är, att St. Judas nyttjar det ordet phropheterat, då han omtalar den apocryphiske Enoch; men låt oss äfven komma ihåg, att St. Paulus använder det liktydiga ordet prophet äfven om en hednisk Poet. Och som det aldrig sattes i tvifvelsmål, innan boken förlorades, att St. Judas verkligen begagnade det i sådan mening, är jag öfvertygad, att nu, sedan boken är återfunnen, någon fråga om annat förhållande ej mer kan uppstå.
19. Genom föregående yttrande af Tertullianus, som lefde i slutet af andra århundradet, synes sålunda tydligen ådagalagdt, att på hans tid var Enochs bok ej helt och hållet förkastad såsom ett oäkta och icke genom uppenbarelse tillkommet arbete, ehuru den icke fått plats bland Judarnes kanoniska böcker. Detta oaktadt försäkrar Origenes uttryckligen, icke långt efter början af tredje seklet, att den ej blifvit antagen af Kyrkan. Sanning är, att icke något spår kunnat upptäckas, att den någonsin blifvit räknad bland den heliga Skrifts kanoniska böcker, hvarken af Judarne eller de Christna. Med de skäl, som Tertullianus anförer, såsom bevis på dess äkthet och gudomliga ursprung, har jag ej något att göra, men jag kan icke underlåta den anmärkning, att de skola ej ett enda ögonblick äga någon öfvervikt i den stränga kritikens vågskål. Han förmodar, att boken är skrifven af Enoch sjelf, och gör deraf den slutsats, att den måtte möjligen hafva blifvit förvarad eller omskrifven af Noach; en slutsats, som är alldeles icke mer än blott en möjlighet, hämtad allenast från en förmodan. Dess allusioner på Herren eller snarare på menniskones son, upphöjd af den Gamle af dagar på herrlighetens och domens thron, måtte bevisa, att den är skrifven efter Daniels Bok, men visserligen icke, att den är ett verk af Enoch före Syndafloden. Dessutom tyckes det kända förhållandet, att den aldrig blifvit erkänd såsom en af den Heliga Skrifts kanoniska böcker, vara ett oöfvervinnerligt inkast emot dess höga ålderdom. Icke heller kan St. Judæ åberopande af ett enda ställe bevisa, att han godkände hela boken, mera än St. Pauli anföranden ur vissa hedniska Poeter bevisa, att denne Apostel godkände hvarje del af de verk, som han åberopar. Sådant är Hieronymi yttrande u) hvilket jag alltid ansett såsom tillfredsställande i detta ämne. Sanning är, att St. Judas nyttjar det ordet phropheterat, då han omtalar den apocryphiske Enoch; men låt oss äfven komma ihåg, att St. Paulus använder det liktydiga ordet prophet äfven om en hednisk Poet. Och som det aldrig sattes i tvifvelsmål, innan boken förlorades, att St. Judas verkligen begagnade det i sådan mening, är jag öfvertygad, att nu, sedan boken är återfunnen, någon fråga om annat förhållande ej mer kan uppstå.  u) "Putant quidam Apostolum reprehendendum quod imprudenter lapsus sit, dum falsos doctores arguit, illorum versiculos comprobarit. Quibus breviter respondendum est. In eo quod ait:" Corrumpunt bonos Mores colloquia ma la - 1 Kor. 15:33
- et in illo: Ipsius et genus sumus - Apg. 17:28
; non statim totam Menandri comoediam, et Arati librum, præsenti loco - Tit. 1:12
*) - *) En af them hafver sagt, theras egen Prophet: The Creter äro alltid ljugare, ond djur och late bukar. non totum opus Callimachi sive Epimenidis, quorum alter laudes Jovis canit, alter de oraculis scripsit, per unum versiculum comprobavit; sed Cretenses tantum mendaces vitio gentis increpavit, non ob illam opinionem, qua sunt arguti a poetis, sed ob ingenitam mentiendi facilitatem de proprio eos genauctore confutans. Qui autem putant totum librum debere sequi eum, qui libri usus sit versiculo, videntur mihi et apocryphum Enochi, de quo apostolus Judas in epistola sua testimonium posuit, inter Ecclesiæ scripturas recipere Comm. in Tit. 1:12
.
 

Af föregående anmärkningar synes således vara ådagalagdt, att den nu först utgifna Enochs bok utgör precist samma verk, som den Grekiska af denna titel, hvilken kändes af Kyrkofäderna; att den är åberopad af St. Judas, och att den gamla Kyrkan, och må hända hvarje kyrka, gammal eller ny, med undantag af den Abyssiniska, alltid ansett den såsom apocryphisk. af hvilken, och under hvad period den är författad, blifva de frågor, hvilka naturligen näst härefter framställa sig till afgörande. Men att försöka en forskning till denna egenskap, skall måhända anses allenast såsom ett irrande från den ena gissningen till den andra, utan någon ledtråd; genom en labyrint af tvifvelsmål och förlägenhet. Sådan skulle händelsen oemotsägligen blifva, om jag byggde någon hypothes på slutsatser, härledda från yttre bevis; men jag har föreställt mig, att något som liknar ett närmande till verkliga förhållandet skulle måhända kunna hämtas från en helt och hållet inre bevisning.
20. Af föregående anmärkningar synes således vara ådagalagdt, att den nu först utgifna Enochs bok utgör precist samma verk, som den Grekiska af denna titel, hvilken kändes af Kyrkofäderna; att den är åberopad af St. Judas, och att den gamla Kyrkan, och må hända hvarje kyrka, gammal eller ny, med undantag af den Abyssiniska, alltid ansett den såsom apocryphisk. af hvilken, och under hvad period den är författad, blifva de frågor, hvilka naturligen näst härefter framställa sig till afgörande. Men att försöka en forskning till denna egenskap, skall måhända anses allenast såsom ett irrande från den ena gissningen till den andra, utan någon ledtråd; genom en labyrint af tvifvelsmål och förlägenhet. Sådan skulle händelsen oemotsägligen blifva, om jag byggde någon hypothes på slutsatser, härledda från yttre bevis; men jag har föreställt mig, att något som liknar ett närmande till verkliga förhållandet skulle måhända kunna hämtas från en helt och hållet inre bevisning.
   

I afseende på den förmodade författaren, om boken verkligen är sammanskrifven af en och samma person, synes föga mera kunna upptäckas, än att han varit en jude och skrifvit på sitt eget språk. Hvarje ställe och hvarje del af boken synes härom bära det mest klara och tydliga vittnesbörd. Såsom bevis, på att den ursprungligen blifvit skrifven på hebreiska, åberopar jag Scaligers omdöme, hvilken jag äfven bör anmärka grundade sin mening på det grekiska fragment, som blifvit förvaradt genom Georgius Syncellus. Då han tillkännagifver de orsaker, som förmått honom att afskrifva och utgifva, hvad han anser såsom judiska lögner och osmakliga fabler, säger han: "Sed quia ex hebraismo conversa sunt, ut etiam mediocriter hebraice perito constare potest, et vetustissimus est liber, et a Tertulliano ex eo quædam adducuntur, quæ huc alludunt, et qvod caput est, locus, qui in Epistola Judæ de angelis prævaricatoribus producitur, manifesto ex hoc fragmento excerptus est, malui tædium describendi devorare, quam committere, ut illis benevoli lectores diutuis carerent v.)"
21. I afseende på den förmodade författaren, om boken verkligen är sammanskrifven af en och samma person, synes föga mera kunna upptäckas, än att han varit en jude och skrifvit på sitt eget språk. Hvarje ställe och hvarje del af boken synes härom bära det mest klara och tydliga vittnesbörd. Såsom bevis, på att den ursprungligen blifvit skrifven på hebreiska, åberopar jag Scaligers omdöme, hvilken jag äfven bör anmärka grundade sin mening på det grekiska fragment, som blifvit förvaradt genom Georgius Syncellus. Då han tillkännagifver de orsaker, som förmått honom att afskrifva och utgifva, hvad han anser såsom judiska lögner och osmakliga fabler, säger han: "Sed quia ex hebraismo conversa sunt, ut etiam mediocriter hebraice perito constare potest, et vetustissimus est liber, et a Tertulliano ex eo quædam adducuntur, quæ huc alludunt, et qvod caput est, locus, qui in Epistola Judæ de angelis prævaricatoribus producitur, manifesto ex hoc fragmento excerptus est, malui tædium describendi devorare, quam committere, ut illis benevoli lectores diutuis carerent v.)"  v) In Chron. Euseb. p. 405.
 

Men andra bevis i samma ämne saknas icke. Det är ganska väl känt, att de äldsta qvarlefvorna af Cabbala innehållas i Zohar, ett slags philosophisk commentarius till Lagen, förenande theologiska meningar med den mystiska skolans allegoriska spetsfundigheter. I denna berömda sammanflickning, hvilken länge förmodades utgöra Judiska Nationens dolda visdom, är Enochs bok på åtskilliga ställen tillfälligtvis åberopad såsom en bok, omsorgsfullt bevarad från slägte till slägte. Följande ställe deraf skall tillräckligen bevisa, att cabbalisterne voro bekante med ett på deras eget språk skrifvet verk, kalladt Enochs bok, och icke med ett genom traditionen fortplantadt blott minne af ett sådant verk, samt att denna bok åtminstone till en stor del är den samma, som ännu finnes på ethiopiska språket: "Den helige och välsignade Guden," säges deri, "upptog honom (Enoch) från verlden för att tjena sig, såsom det är skrifvet: ty Gud tog honom. Från den stunden blef en bok nedsänd, som kallades Enochs bok. På den stunden, då Gud tog honom, visade han honom alla förvaringsrum der ofvan; han visade honom lifvets träd midt i trädgården med dess löf och grenar. Vi se allt detta i hans bok." Men det finnes ett annat ställe af dylik beskaffenhet i Zohar, hvilket för en annan orsak blifvit åberopadt af Manasseh Ben-Israel i dess latinska afhandling: De Resurrectione Mortuorum. Amsterdam A. D. 1636 p. 335. Detta är af följande innehåll: "Vi finna i Enochs Bok, att sedan den helige och välsignade Guden hade låtit honom uppstiga till himlarne och visat honom alla förvaringsrum i det högre och lägre riket, visade han honom lifvets träd, och det träd, hvilket Adam erhållit befallning att ej vidröra, och han visade honom Adams boning i Edens lustgård.
22. Men andra bevis i samma ämne saknas icke. Det är ganska väl känt, att de äldsta qvarlefvorna af Cabbala innehållas i Zohar, ett slags philosophisk commentarius till Lagen, förenande theologiska meningar med den mystiska skolans allegoriska spetsfundigheter. I denna berömda sammanflickning, hvilken länge förmodades utgöra Judiska Nationens dolda visdom, är Enochs bok på åtskilliga ställen tillfälligtvis åberopad såsom en bok, omsorgsfullt bevarad från slägte till slägte. Följande ställe deraf skall tillräckligen bevisa, att cabbalisterne voro bekante med ett på deras eget språk skrifvet verk, kalladt Enochs bok, och icke med ett genom traditionen fortplantadt blott minne af ett sådant verk, samt att denna bok åtminstone till en stor del är den samma, som ännu finnes på ethiopiska språket: "Den helige och välsignade Guden," säges deri, "upptog honom (Enoch) från verlden för att tjena sig, såsom det är skrifvet: ty Gud tog honom. Från den stunden blef en bok nedsänd, som kallades Enochs bok. På den stunden, då Gud tog honom, visade han honom alla förvaringsrum der ofvan; han visade honom lifvets träd midt i trädgården med dess löf och grenar. Vi se allt detta i hans bok." Men det finnes ett annat ställe af dylik beskaffenhet i Zohar, hvilket för en annan orsak blifvit åberopadt af Manasseh Ben-Israel i dess latinska afhandling: De Resurrectione Mortuorum. Amsterdam A. D. 1636 p. 335. Detta är af följande innehåll: "Vi finna i Enochs Bok, att sedan den helige och välsignade Guden hade låtit honom uppstiga till himlarne och visat honom alla förvaringsrum i det högre och lägre riket, visade han honom lifvets träd, och det träd, hvilket Adam erhållit befallning att ej vidröra, och han visade honom Adams boning i Edens lustgård.
   

Dessa yttranden i Zohar rörande förvaringsrummen i de himmelska och jordiska rikena, och kunskapens träd i Edens lustgård, hvilka blifvit visade för Enoch efter hans uppstigande till himmelen, sägas tydligen vara hämtade från en bok, kallad Enochs Bok, och samma yttranden skola finnas ännu tydligare framställda imellan det sextonde och trettiondesjunde kapitlet i denna öfversättning. Kunskapens Träd i Edens lustgård omtalas i 31 Kapitlet. Författarne af de cabbalistiske qvarlefvorne skrefvo eller framställde sina förborgade läror på Chaldaiska, och således förmodar jag det knappt kunna sättas i fråga, att den afskrift af Enochs bok, som de åberopa, var skrifven antingen på detta språk eller hebreiska. Ty de synas ansett den som ett äkta verk af honom, hvars namn den bär, och ej såsom ett understucket arbete från en senare ålder. Om de allenast hade känt en Grekisk afskrift, hvilket likväl är ganska osannolikt, kunde de aldrig hafva ansett den såsom ett original; men den som de åberopade synas de visserligen hafva iklädt denna utmärkta och höga egenskap. Denna slutledning är klar.
23. Dessa yttranden i Zohar rörande förvaringsrummen i de himmelska och jordiska rikena, och kunskapens träd i Edens lustgård, hvilka blifvit visade för Enoch efter hans uppstigande till himmelen, sägas tydligen vara hämtade från en bok, kallad Enochs Bok, och samma yttranden skola finnas ännu tydligare framställda imellan det sextonde och trettiondesjunde kapitlet i denna öfversättning. Kunskapens Träd i Edens lustgård omtalas i 31 Kapitlet. Författarne af de cabbalistiske qvarlefvorne skrefvo eller framställde sina förborgade läror på Chaldaiska, och således förmodar jag det knappt kunna sättas i fråga, att den afskrift af Enochs bok, som de åberopa, var skrifven antingen på detta språk eller hebreiska. Ty de synas ansett den som ett äkta verk af honom, hvars namn den bär, och ej såsom ett understucket arbete från en senare ålder. Om de allenast hade känt en Grekisk afskrift, hvilket likväl är ganska osannolikt, kunde de aldrig hafva ansett den såsom ett original; men den som de åberopade synas de visserligen hafva iklädt denna utmärkta och höga egenskap. Denna slutledning är klar.
   

Antagande således såsom gifvet, att ifrågavarande bok är ett verk af någon okänd Jude under det lånta namnet Enoch, skall jag nu undersöka, hvilka kännetecken vi hafva, för att bestämma den period, då den kan hafva blifvit skrifven. Att denna period var någon som inträffar före början af christna tidräkningen, kan icke sättas i fråga, då vi erinra oss, att den blifvit åberopad af St. Judas, visserligen icke såsom en af Enoch sjelf oemotsägligen författad skrift (ty oaktadt det cabbalistiska vittnesbördet blef den aldrig, såsom jag anmärkt, intagen bland den Heliga Skrifts canoniska böcker) utan såsom en, hvilken tillskrifves honom. Vi äro således försedde med bevis i afseende på den tid, efter hvilken den icke möjligen kan hafva blifvit skrifven; och om vi ord för ord utforska dess innehåll, skola vi genast finna den tid, före hvilken den lika omöjligen kan hafva blifvit författad. Denna tid är tydligen Babyloniska fångenskapen ty samma uttryck och beskrifningssätt, som förekomma hos Daniel, finner man äfven häri vid framställningen af den Gamle af Dagar, kommande jemte Menniskones Son till doms x). Den kan således icke hafva blifvit skrifven före denna fångenskap. Detta är likväl icke all den visshet, som vi äro i stånd att erhålla, ty det finnes inre bevis, som äro tillräckliga för bestyrkandet, att den blifvit skrifven långt efter början och äfven slutet af babyloniska fångenskapen.
24. Antagande således såsom gifvet, att ifrågavarande bok är ett verk af någon okänd Jude under det lånta namnet Enoch, skall jag nu undersöka, hvilka kännetecken vi hafva, för att bestämma den period, då den kan hafva blifvit skrifven. Att denna period var någon som inträffar före början af christna tidräkningen, kan icke sättas i fråga, då vi erinra oss, att den blifvit åberopad af St. Judas, visserligen icke såsom en af Enoch sjelf oemotsägligen författad skrift (ty oaktadt det cabbalistiska vittnesbördet blef den aldrig, såsom jag anmärkt, intagen bland den Heliga Skrifts canoniska böcker) utan såsom en, hvilken tillskrifves honom. Vi äro således försedde med bevis i afseende på den tid, efter hvilken den icke möjligen kan hafva blifvit skrifven; och om vi ord för ord utforska dess innehåll, skola vi genast finna den tid, före hvilken den lika omöjligen kan hafva blifvit författad. Denna tid är tydligen Babyloniska fångenskapen ty samma uttryck och beskrifningssätt, som förekomma hos Daniel, finner man äfven häri vid framställningen af den Gamle af Dagar, kommande jemte Menniskones Son till doms x). Den kan således icke hafva blifvit skrifven före denna fångenskap. Detta är likväl icke all den visshet, som vi äro i stånd att erhålla, ty det finnes inre bevis, som äro tillräckliga för bestyrkandet, att den blifvit skrifven långt efter början och äfven slutet af babyloniska fångenskapen.  x) Jemför Dan. 7:9 f
. med Enoch 46:1
. Enoch 47:3
. Enoch 60:1
. Enoch 71:10-13
verserne.
 

Från det 83 till det 90 kapitlet meddelas en allegorisk berättelse om de hufvudhändelser, som omtalas uti den heliga historien, nog tydlig till innehållet, för att icke missförstås. Nu är i denna allegori styrelsen öfver Judiska Nationen fortsatt ända till slutet af sjuttio Furstars regering under bilden af sjuttio herdar, som vakta hjorden. Saul, David och Salomon äro först tydligen utmärkta y). Sedan säges, att dessa sjuttio furstar eller herdar hafva blifvit tillsatta öfver fåren z); trettio sju af dem äro sammansatta i en klass, såsom styrande dem under hvar sin period a). Derefter tjugutre b) och slutligen tolf c). Men här synes mig, att ett litet misstag i antalet af bilderna blifvit begånget, emedan dessa tre tal, 37, 23 och 12, göra tillsammans 72, och ej 70. Derföre borde vi sannolikt läsa 35 i stället för 37 i första talet, ty sedan de 23 äro uppräknade, är det anmärkt, att de med sina perioder göra 58 perioder fulltaliga; 35 och 23 gör 58. Då vi således antaga 35 såsom antalet i första klassen af styrande efter Salomon, skola vi finna, att dessa utgöra precist antalet af Konungarne i Juda och Israel förenade med hvarandra intill babyloniska fångenskapen, om vi utelemna dem, hvilka endast innehade makten för några få månader eller en ännu kortare tid under oroligheter.
25. Från det 83 till det 90 kapitlet meddelas en allegorisk berättelse om de hufvudhändelser, som omtalas uti den heliga historien, nog tydlig till innehållet, för att icke missförstås. Nu är i denna allegori styrelsen öfver Judiska Nationen fortsatt ända till slutet af sjuttio Furstars regering under bilden af sjuttio herdar, som vakta hjorden. Saul, David och Salomon äro först tydligen utmärkta y). Sedan säges, att dessa sjuttio furstar eller herdar hafva blifvit tillsatta öfver fåren z); trettio sju af dem äro sammansatta i en klass, såsom styrande dem under hvar sin period a). Derefter tjugutre b) och slutligen tolf c). Men här synes mig, att ett litet misstag i antalet af bilderna blifvit begånget, emedan dessa tre tal, 37, 23 och 12, göra tillsammans 72, och ej 70. Derföre borde vi sannolikt läsa 35 i stället för 37 i första talet, ty sedan de 23 äro uppräknade, är det anmärkt, att de med sina perioder göra 58 perioder fulltaliga; 35 och 23 gör 58. Då vi således antaga 35 såsom antalet i första klassen af styrande efter Salomon, skola vi finna, att dessa utgöra precist antalet af Konungarne i Juda och Israel förenade med hvarandra intill babyloniska fångenskapen, om vi utelemna dem, hvilka endast innehade makten för några få månader eller en ännu kortare tid under oroligheter.  y) Enoch 89:40-50
. z) Enoch 89:56
. a) Enoch 90:1
. b) Enoch 90:5
. c) Enoch 90:17
.
 

De trettiofem konungarne öfver Juda och Israel äro följande: Af Juda 1. Rehoboam, 2. Abijam, 3. Asa, 4. Jehoshaphat, 5. Jehoram, 6. Ahaziah, 7. Athaliah, 8. Jehoaash, 9. Amaziah, 10. Azariah eller som han kallas i Chrönike-boken Uzziah, 11. Jotham, 12. Ahaz, 13. Hezekiah, 14. Manasseh, 15. Amon, 16. Josiah, 17. Jehojakim, 18. Jehoiakin, 19. Zedekiah, Af Israel 1. Jeroboam, 2. Nadab, 3. Baasha, 4 Elah, 5. Omri, 6. Ahab, 7. Ahaziah, 8. Joram, 9. Jehu, 10. Jehoahaz, 11. Jehoash, 12. Jeroboam II, 13, Menahem, 14. Pekaiah, 15. Pekah, 16. Hosea. I denna förtekning är Jehoahaz, son af Josiah, utesluten ibland Juda Konungar, emedan han blef afsatt efter blott tre månaders regering; hans äldre bror Jehoiakim uphöjdes på thronen i hans ställe genom Pharaoh Nechoh d). Äfvenså ibland Israels Konungar äro uteslutne namnen af Zimri, som regerade blott sju dagar; Tibni, Omris medtäflare, hvilken synes aldrig hafva varit i verklig besittning af makten; Zechariah, som efter Jeroboam II regerade blott sex månader, och hans efterträdare Shallum, som endast regerade en månad.
26. De trettiofem konungarne öfver Juda och Israel äro följande: Af Juda 1. Rehoboam, 2. Abijam, 3. Asa, 4. Jehoshaphat, 5. Jehoram, 6. Ahaziah, 7. Athaliah, 8. Jehoaash, 9. Amaziah, 10. Azariah eller som han kallas i Chrönike-boken Uzziah, 11. Jotham, 12. Ahaz, 13. Hezekiah, 14. Manasseh, 15. Amon, 16. Josiah, 17. Jehojakim, 18. Jehoiakin, 19. Zedekiah, Af Israel 1. Jeroboam, 2. Nadab, 3. Baasha, 4 Elah, 5. Omri, 6. Ahab, 7. Ahaziah, 8. Joram, 9. Jehu, 10. Jehoahaz, 11. Jehoash, 12. Jeroboam II, 13, Menahem, 14. Pekaiah, 15. Pekah, 16. Hosea. I denna förtekning är Jehoahaz, son af Josiah, utesluten ibland Juda Konungar, emedan han blef afsatt efter blott tre månaders regering; hans äldre bror Jehoiakim uphöjdes på thronen i hans ställe genom Pharaoh Nechoh d). Äfvenså ibland Israels Konungar äro uteslutne namnen af Zimri, som regerade blott sju dagar; Tibni, Omris medtäflare, hvilken synes aldrig hafva varit i verklig besittning af makten; Zechariah, som efter Jeroboam II regerade blott sex månader, och hans efterträdare Shallum, som endast regerade en månad.  d) 2 Kon. 23:30-35
.
 

Nästa klassen af Regenter, hvarpå syftas, innefattar utländska Monarker, hvilka styrde öfver Israels barn efter babyloniska fångenskapen, då de upphörde att hafva Regenter af egen stam. Dessa tjugutre herdar, som voro tillsatta öfver hjorden, äro tydligen de Babyloniske, Persiske och Macedoniske Konungar, under vilkas välde de tid efter annan råkade, till dess de återvunno sitt oberoende under Asmonæiska familjen. Då de blefvo förda i fångenskapen, och flere år derefter, var Nebuchadnezzar Konung i Babylon, hvilken efterträddes af Evilmerodoch, Neriglissar och Belshazzar. Sedan Persiske Konungen Cyrus bemäktigat sig Babylon, var ordningen af de nya Konungarne följande: Darius Medus, Cyrus, Cambyses, Darius Hytaspis, Xerxes, Artaxerxes Longimanus, Darius Nothos, Artaxerxes Mnemon, Ochus, Arogus och Darius. Med denne slutar Persiska väldet. Sedan följde de Macedoniska Regenterna i denna ordning: Alexander, Ptolomæus Soter, som efter Alexanders död först bemäktigade sig styrelsen öfver Judæen, Ptolomæus Philadelphus, Ptolomæus Euergetes, Ptolomæus Philopator, Antiochus den Store, som var Macedoniske Konungen öfver Syrien och ryckte styrelsen öfver Judæen från Ptolomæerne e) Seleucus Philopator och Antiochus Epiphanes. Om nu de fyra babyloniske Regenterna och de ellofva persiska tilläggas dessa åtta macedoniska, skall hela antalet uppgå till 23, som svarar emot andra klassens antal.
27. Nästa klassen af Regenter, hvarpå syftas, innefattar utländska Monarker, hvilka styrde öfver Israels barn efter babyloniska fångenskapen, då de upphörde att hafva Regenter af egen stam. Dessa tjugutre herdar, som voro tillsatta öfver hjorden, äro tydligen de Babyloniske, Persiske och Macedoniske Konungar, under vilkas välde de tid efter annan råkade, till dess de återvunno sitt oberoende under Asmonæiska familjen. Då de blefvo förda i fångenskapen, och flere år derefter, var Nebuchadnezzar Konung i Babylon, hvilken efterträddes af Evilmerodoch, Neriglissar och Belshazzar. Sedan Persiske Konungen Cyrus bemäktigat sig Babylon, var ordningen af de nya Konungarne följande: Darius Medus, Cyrus, Cambyses, Darius Hytaspis, Xerxes, Artaxerxes Longimanus, Darius Nothos, Artaxerxes Mnemon, Ochus, Arogus och Darius. Med denne slutar Persiska väldet. Sedan följde de Macedoniska Regenterna i denna ordning: Alexander, Ptolomæus Soter, som efter Alexanders död först bemäktigade sig styrelsen öfver Judæen, Ptolomæus Philadelphus, Ptolomæus Euergetes, Ptolomæus Philopator, Antiochus den Store, som var Macedoniske Konungen öfver Syrien och ryckte styrelsen öfver Judæen från Ptolomæerne e) Seleucus Philopator och Antiochus Epiphanes. Om nu de fyra babyloniske Regenterna och de ellofva persiska tilläggas dessa åtta macedoniska, skall hela antalet uppgå till 23, som svarar emot andra klassens antal.  e) Historieskrifvarne hafva tviflat, huruvida Antiochus, som eröfrade Judæen, under det Ptolemæus Epiphanes var ett barn, någonsin verkligen återställde det till honom sedermera. Det synes, såsom han icke hade gjort det. Se Prideaux's Connection vol u. p. 150. Men denna fråga ändrar icke vår åsigt; ty antalet blir detsamma, om vi sätta Ptolomæus Epiphanes i stället för Antiochus och börja Syriska Konungalängden med Seleucus Philopator, hvilken oemotsägligen regerade der.
 

Den tredje och sista klassen består endast af Tolf, hvilka åter äro Furstar af deras egen Nation. Den förste af dessa var Matthias, fader till Judas Maccabæus, hvilken befriade sitt land från det slafveri och den ogudaktighet, hvari det blifvit försatt af Antiochus Epiphanes. Josephus säger om honom: Parelthon de tes eupragías eis dynasteian, kai dia ten apallagen ton allothulon arxas ton ??pheteron echonton, teleuta I??da to presbytato ton paidon kataliton ton arxen. De Bello Judaico lib. 1. Cap. 1. Sedan han genom sin framgång och i följd af de utländska Regenternes utdrifning erhållit makten öfver sitt folk med deras fria samtycke, afsomnade han, lemnande styrelsen till Judas, den äldste af sina efterlefvande söner. Honom efterträdde således Judas Maccabæus, Jonathan, Simon, Johannes Hyrcanus, Aristobolus, Alexander Jannæus, Alexandra hans enka, Aristobolus, Hyrcanus, Antigonus och Herodes.
28. Den tredje och sista klassen består endast af Tolf, hvilka åter äro Furstar af deras egen Nation. Den förste af dessa var Matthias, fader till Judas Maccabæus, hvilken befriade sitt land från det slafveri och den ogudaktighet, hvari det blifvit försatt af Antiochus Epiphanes. Josephus säger om honom: Parelthon de tes eupragías eis dynasteian, kai dia ten apallagen ton allothulon arxas ton ??pheteron echonton, teleuta I??da to presbytato ton paidon kataliton ton arxen. De Bello Judaico lib. 1. Cap. 1. Sedan han genom sin framgång och i följd af de utländska Regenternes utdrifning erhållit makten öfver sitt folk med deras fria samtycke, afsomnade han, lemnande styrelsen till Judas, den äldste af sina efterlefvande söner. Honom efterträdde således Judas Maccabæus, Jonathan, Simon, Johannes Hyrcanus, Aristobolus, Alexander Jannæus, Alexandra hans enka, Aristobolus, Hyrcanus, Antigonus och Herodes.
   

Herodis regering var ganska långvarig och räckte i 34 år, och synes det sannolikt, att Enochs bok blifvit skrifven i början af hans regering. Hade författaren lefvat till denna tid, och sett slutet af Herodis efterträdare, skulle han ej hafva inskränkt antalet af de inländske furstarne till tolf efter Macedoniernas utdrifvande, äfven om vi förmoda honom hafva börjat räkningen med Judas Maccabæus i stället för Matthias. Ty efter Herodis den Stores död blef det rike, hvaröfver han regerade, deladt i tre delar, nemligen: Archelaus a), som regerade öfver egentliga Judæen, Idumæen och Samarien, Philip öfver Auronitis, Trachonitis, Paneas och Batanæa; Herodes Antipas öfver Galilæen och Peræa. Sedermera blefvo Herodis den stores Stater åter förenade och regerade af Agrippa, så att, om vi äfven börja räkningen med Judas Maccabæus, blifver de infödda furstarnas antal femton i stället för tolf. Men författaren till denna bok har visserligen icke på detta sätt kunna börja sin räkning; ty i sådant fall skulle hans antal icke hafva blifvit 12, utan 14, då Herodis trenne söner Archelaus, Philip och Antipas började regeringen öfver sina länder på en och samma gång, hvilken omständighet skulle genast hafva ökat antalet från 11 till 14.
29. Herodis regering var ganska långvarig och räckte i 34 år, och synes det sannolikt, att Enochs bok blifvit skrifven i början af hans regering. Hade författaren lefvat till denna tid, och sett slutet af Herodis efterträdare, skulle han ej hafva inskränkt antalet af de inländske furstarne till tolf efter Macedoniernas utdrifvande, äfven om vi förmoda honom hafva börjat räkningen med Judas Maccabæus i stället för Matthias. Ty efter Herodis den Stores död blef det rike, hvaröfver han regerade, deladt i tre delar, nemligen: Archelaus a), som regerade öfver egentliga Judæen, Idumæen och Samarien, Philip öfver Auronitis, Trachonitis, Paneas och Batanæa; Herodes Antipas öfver Galilæen och Peræa. Sedermera blefvo Herodis den stores Stater åter förenade och regerade af Agrippa, så att, om vi äfven börja räkningen med Judas Maccabæus, blifver de infödda furstarnas antal femton i stället för tolf. Men författaren till denna bok har visserligen icke på detta sätt kunna börja sin räkning; ty i sådant fall skulle hans antal icke hafva blifvit 12, utan 14, då Herodis trenne söner Archelaus, Philip och Antipas började regeringen öfver sina länder på en och samma gång, hvilken omständighet skulle genast hafva ökat antalet från 11 till 14.  a) Men när han hörde, att Archelaus var rådande i Judeska landet i sin faders Herodis stad, räddes han fara dit; och fick befallning af Gud i sömnen, och for in uti Galilee landsändar, Matt. 2:22
, hvarest Herodes Antipas regerade. Se Luk. 3:1 f
.
 

Föregående skäl synas, efter mitt eget omdöme, fullkomligen bevisa, att denna bok är skrifven blott några få år före Christna tidräkningen. Att den icke blifvit skrifven mycket långt före densamma, ådagalägges genom ett annat ställe deri. I 54 Cap. 9 versen - Enoch 56:5. - omtalas anförarne från öster ibland de Parther och Meder, hvilka införas såsom störtande Konungarne från deras throner, framspringande liksom lejon från deras kulor, och liksom uthungrade ulfvar midt uti hjorden. Nu vor Partherne aldeles okände i historien till ungefär tvåhundrade femtio år före Christi födelse, då de under ledningen af Arsaces (alla deras följande Konungars familj namn) gjorde uppror emot Antiochus Theus som var Konung i Syrien. Det var likväl ej förr än år 230 före Christi födelse, som deras välde blef stadgadt, då Arsaces slog och tillfångatog den Syriske Monarchen Seleucus Callinicus, samt då först antog titeln af Konung i Parthien. Småningom borttogo de ifrån Syriska Riket hvarje provins på östra sidan om Euphrat, så att omkring år 140 före Christi födelse räckte deras vidlöftiga rike från Ganges till Euphrat, och från Euphrat till berget Caucasus a). Men ännu ett århundrade förflöt, innan de kommo i direct beröring med romerska makten. Slutligen under Cæsars, Pompeji och Crassi triumvirat blef dock provinsen Syriens styrelse öfverlemnad åt Crassus, hvars omåttliga snålhet och högmod förmådde honom att söka öfverväldiga det Parthiska riket. År 54 före Christi födelse gick han öfver Euphrat och var i början lycklig; men följande året, sedan han förlorat sin son på slagfältet, stupade han sjelf, och hela hans armée blef förstörd. Nu inföllo Partherne i sin ordning uti Syrien, och år 41 före Christi födelse hade de redan gjort sig mästare af hela landet, med undantag endast af sjöstaden Tyrus a). Sedermera eröfrade de året derpå Jerusalem och upphöjde Antigonus, den siste af Asmoneiska ätten, på thronen i stället för Herodes, hvilken de drefvo ur landet. Men här stannade icke strömmen af deras krigiska rykte, ty änskönt de blefvo tillbakadrifne öfver Euphrat, i följd af deras förträfflige och namnkunnige generals Pacori död b) blef likväl Antonius, då han år 36 efter Christi födelse, om ej med Crassi girighet, åtminstone med hans högmod, förnyade det djerfva försöket att kufva dem, utdrifven af dem ur det land, hvari han inbrutit, och led ett fullkomligt nederlag samt omätliga förluster. Vi denna tid var må hända parthiska vapnens anseende som störst a); och det är sannolikt, att vid denna period, eller åtminstone ej långt derefter, blef Enochs bok skrifven.
30. Föregående skäl synas, efter mitt eget omdöme, fullkomligen bevisa, att denna bok är skrifven blott några få år före Christna tidräkningen. Att den icke blifvit skrifven mycket långt före densamma, ådagalägges genom ett annat ställe deri. I 54 Cap. 9 versen - Enoch 56:5
. - omtalas anförarne från öster ibland de Parther och Meder, hvilka införas såsom störtande Konungarne från deras throner, framspringande liksom lejon från deras kulor, och liksom uthungrade ulfvar midt uti hjorden. Nu vor Partherne aldeles okände i historien till ungefär tvåhundrade femtio år före Christi födelse, då de under ledningen af Arsaces (alla deras följande Konungars familj namn) gjorde uppror emot Antiochus Theus som var Konung i Syrien. Det var likväl ej förr än år 230 före Christi födelse, som deras välde blef stadgadt, då Arsaces slog och tillfångatog den Syriske Monarchen Seleucus Callinicus, samt då först antog titeln af Konung i Parthien. Småningom borttogo de ifrån Syriska Riket hvarje provins på östra sidan om Euphrat, så att omkring år 140 före Christi födelse räckte deras vidlöftiga rike från Ganges till Euphrat, och från Euphrat till berget Caucasus a). Men ännu ett århundrade förflöt, innan de kommo i direct beröring med romerska makten. Slutligen under Cæsars, Pompeji och Crassi triumvirat blef dock provinsen Syriens styrelse öfverlemnad åt Crassus, hvars omåttliga snålhet och högmod förmådde honom att söka öfverväldiga det Parthiska riket. År 54 före Christi födelse gick han öfver Euphrat och var i början lycklig; men följande året, sedan han förlorat sin son på slagfältet, stupade han sjelf, och hela hans armée blef förstörd. Nu inföllo Partherne i sin ordning uti Syrien, och år 41 före Christi födelse hade de redan gjort sig mästare af hela landet, med undantag endast af sjöstaden Tyrus a). Sedermera eröfrade de året derpå Jerusalem och upphöjde Antigonus, den siste af Asmoneiska ätten, på thronen i stället för Herodes, hvilken de drefvo ur landet. Men här stannade icke strömmen af deras krigiska rykte, ty änskönt de blefvo tillbakadrifne öfver Euphrat, i följd af deras förträfflige och namnkunnige generals Pacori död b) blef likväl Antonius, då han år 36 efter Christi födelse, om ej med Crassi girighet, åtminstone med hans högmod, förnyade det djerfva försöket att kufva dem, utdrifven af dem ur det land, hvari han inbrutit, och led ett fullkomligt nederlag samt omätliga förluster. Vi denna tid var må hända parthiska vapnens anseende som störst a); och det är sannolikt, att vid denna period, eller åtminstone ej långt derefter, blef Enochs bok skrifven.  a) Detta vidsträckte välde ägde rum under Mithri dates den store. "Dum hæc apud Bactros geruntur, interim inter Parthos et Medos bellum oritur. Cum varius utriusque populi casus fuisset, ad pstremum victoria penes Parthos fuit. His viribus auctus Mithridates Mediæ Pacasin præponit, ipse in Hyrcaniam profiscitur. Unde reversus bellum cum Elymæorum rege gessit; quo victo hanc quoque gentem regno adjecit; imperiumque Parthorum a monte Caucaso, multis populis in ditionem redactis, usque ad flumen Euphratem protulit" Justin. lib. XLI Cap. 6. a) Ho men Pakoros ten Syrian echeirouto kai pasan ge auten, plen Tyrou katestrépsato Dio Cassius lib. XLVIII. §. 26. p. 545 ed. Reimar. b) Pacorus var son af Orodes, då regerande Konung i Parthien. På följande känslofulla sätt beskrifver Justinus Orodis sorg öfver förlusten af sin älskade son: "Multis diebus non alloqui quemquam, non cibum sumere, non vocem mittere, ita ut etiam mutus factus videretur. Post multos deinde dies, ubi dolor vocem laxaverat, nihil aliud quam Pacorum vocabat; Pacorus illi videri, Pacorus audiri videbatur, cum illo loqui, cum illo consistere; interdum quasi amissum flebiliter dolebat" Lib. XLII Cap. 4. a) Dio Cassius, som omtalar vidden af deras välde, anmärker, att det slutligen blefvo i stånd att täfla med Romrarne, och att med jemngoda stridskrafter fortsätta den stora striden om herraväldet: teleutontes de, epi tosouto kai tes doxes kai tes dynameos echoresan, hoste kai tois Romaios tote apolemesai, kai deuro aei antipaloi namízesthai. Lib. XL §. 14. p. 233. Justinus framställer dem delande med Romrarne väldet öfver hela verlden. "Parthi, säger han, penes quos, velut divisione Orbis cum Romanis facta, nunc Orientis imperium est &c." och i det följande anmärker han: "A Romanis quoque trinis (binis?) bellis per maximos duces, florentissimis temporibus laccessiti, soli ex omnibus gentibus non pares solum, verum etiam victores fuere." Lib. XLI. Cap. 1.
 

Jag skall likaledes tillägga, att den brukade termen, Partherne, synes innebära, att den apocryphiske Enoch icke lefvat efter den tid, då detta folks egentliga namn blef bättre kändt genom deras täta infall i vestra delarne af Asien. Författaren till Maccabeernas första bok, hvars historia räcker ända till Johannis Hyrcani död år 107 före Christi födelse, utmärker dem med det mera allmänna namnet Perser, på följande ställe: "Uti hundrade andra och sjutionde årena" (nemligen år 140 före Christi födelse) "rustade sig Konung Demetrius Nicator och drog in i Meden efter hjelp emot Tryphon. Men då Arsaces, Konungen i Persien och Meden, förnam, att Demetrius var in i hans rike dragen, sände han en höfvitsman ut emot honom, och befalte, att han skulle honom fånga, och lefvande sig föra skulle. Denne höfvitsmannen slog Demetrii folk och grep honom, och förden till sin Konung Arsaces a). Då höll honom Arsaces fången och lät bevaran." 14 Cap. 1. 2, 3. vers. — Som Parthien från början ej var annat än en obetydlig provins af Persien, så blef folket, som bebodde den, liksom de öfrige provinserne, först utan åtskillnad genom en naturlig språkvridning kalladt Perser af främmande och aflägsna nationer.
31. Jag skall likaledes tillägga, att den brukade termen, Partherne, synes innebära, att den apocryphiske Enoch icke lefvat efter den tid, då detta folks egentliga namn blef bättre kändt genom deras täta infall i vestra delarne af Asien. Författaren till Maccabeernas första bok, hvars historia räcker ända till Johannis Hyrcani död år 107 före Christi födelse, utmärker dem med det mera allmänna namnet Perser, på följande ställe: "Uti hundrade andra och sjutionde årena" (nemligen år 140 före Christi födelse) "rustade sig Konung Demetrius Nicator och drog in i Meden efter hjelp emot Tryphon. Men då Arsaces, Konungen i Persien och Meden, förnam, att Demetrius var in i hans rike dragen, sände han en höfvitsman ut emot honom, och befalte, att han skulle honom fånga, och lefvande sig föra skulle. Denne höfvitsmannen slog Demetrii folk och grep honom, och förden till sin Konung Arsaces a). Då höll honom Arsaces fången och lät bevaran." 14 Cap. 1. 2, 3. vers. — Som Parthien från början ej var annat än en obetydlig provins af Persien, så blef folket, som bebodde den, liksom de öfrige provinserne, först utan åtskillnad genom en naturlig språkvridning kalladt Perser af främmande och aflägsna nationer.  a) Den Arsaces, som här menas, var Mithridates; Arsaces var ett gemensamt namn för alla parthiska Konungar. Förloppet är omtalt af Justinus Lib. XXXVIII, Cap. IX
 

En annan omständighet synes äfven bevisa, att boken ej blifvit skrifven under en tidigare period af parthiska väldet, eller snarare att den ej blifvit skrifven förr, än omkring den tid, Herodes regerade. Det säges, "Mitt rättfärdiga folks loggolf, gångstig och stad skall hindra framgången för deras rytteri" b). Nu ägde Parthernas inbrott i Judæen, på hvilket här syftas, icke rum förrän år 40 före Christi födelse, då de afsatte Hyrcanus och upphöjde Antigonus på thronen, hvilken tre år derefter eller år 37 afsattes af Romrarne till förmån för Herodes. Är det icke således sannolikt, att Parthernas inbrott i Judæen vid den omtalte perioden, i sjelfva verket det enda, som omnämnes, måtte hafva varit Författaren bekant, då han skref det anförda stället? Om detta förhållande ej skulle ensamt anses såsom afgörande, så stärker det åtminstone ganska mycket det skäl, som blifvit grundadt på uppenbarelsen af de Sjuttio herdar eller furstar.
32. En annan omständighet synes äfven bevisa, att boken ej blifvit skrifven under en tidigare period af parthiska väldet, eller snarare att den ej blifvit skrifven förr, än omkring den tid, Herodes regerade. Det säges, "Mitt rättfärdiga folks loggolf, gångstig och stad skall hindra framgången för deras rytteri" b). Nu ägde Parthernas inbrott i Judæen, på hvilket här syftas, icke rum förrän år 40 före Christi födelse, då de afsatte Hyrcanus och upphöjde Antigonus på thronen, hvilken tre år derefter eller år 37 afsattes af Romrarne till förmån för Herodes. Är det icke således sannolikt, att Parthernas inbrott i Judæen vid den omtalte perioden, i sjelfva verket det enda, som omnämnes, måtte hafva varit Författaren bekant, då han skref det anförda stället? Om detta förhållande ej skulle ensamt anses såsom afgörande, så stärker det åtminstone ganska mycket det skäl, som blifvit grundadt på uppenbarelsen af de Sjuttio herdar eller furstar.  b) Enoch 56:7
.
 

Jag bör likväl anmärka, att Grabe i sitt Specilegium S. S. Patrum gissar, att Enochs Bok blifvit omtalt af Eupolemus; och Fabridius antager, att den äfven blifvit omnämnd af Alexander Polyhistor. Om nu dessa critici hafva rätt i sina uppgifter, skall slutföljden bli, att den måste vara skrifven vid en tidigare period, än jag förmodadt, emedan Alexander Polyhistor lefde omkring Nittio år före Christi födelse, och Eupolemus på en ännu aflägsnare tid. Men de synas begge hafva misstagit sig. Såsom bevis på sin gissning gör Grabe följande citation: "Validissime autem hoc confirmatur exinde, quod Alexander Polyhistor apud Eusebium de Præpar. Evangel. Lib IX Cap. 17 pag. 419 testetur, Eupolemum de Enocho scripsisse, touton heurekenai proton ten astrologian, ouk Aigyptious — Hellenas de legein ton Atlanta eurekenai astrologian einai de ton Atlanta ton auton kai Enoch; Eum primum invenisse astrologiam, non Ægyptios — Et Græcos quidem Atlantem astrologiæ inventorem facere, sed Atlantem illum ipsum Enochum fuisse a). Derefter tillägger han ett anförande, som Georgius Syncellus gjort utur Enochs bok, hvari Ärk-ängeln Uriel säges hafva undervisat Enoch om himla-kropparnes lagar och rörelse, och häraf gör han den slutsats: att Eupolemus måste hafva hämtat sina tankar rörande Enochs astronomiska kunskap från samma källa. Men visserligen har blott en judisk tradition, att Enoch var fader till Astronomien, deri han skulle blifvit undervisad af änglarne, varit ansedd såsom tillräcklig grund för Eupolemi yttrande, utan att man behöfver förmoda, det han härledde detsamma från ifrågavarande bok, eller ock hafva måhända särskilda delar af sjelfa boken blifvit författade på olika tider.
33. Jag bör likväl anmärka, att Grabe i sitt Specilegium S. S. Patrum gissar, att Enochs Bok blifvit omtalt af Eupolemus; och Fabridius antager, att den äfven blifvit omnämnd af Alexander Polyhistor. Om nu dessa critici hafva rätt i sina uppgifter, skall slutföljden bli, att den måste vara skrifven vid en tidigare period, än jag förmodadt, emedan Alexander Polyhistor lefde omkring Nittio år före Christi födelse, och Eupolemus på en ännu aflägsnare tid. Men de synas begge hafva misstagit sig. Såsom bevis på sin gissning gör Grabe följande citation: "Validissime autem hoc confirmatur exinde, quod Alexander Polyhistor apud Eusebium de Præpar. Evangel. Lib IX Cap. 17 pag. 419 testetur, Eupolemum de Enocho scripsisse, touton heurekenai proton ten astrologian, ouk Aigyptious — Hellenas de legein ton Atlanta eurekenai astrologian einai de ton Atlanta ton auton kai Enoch; Eum primum invenisse astrologiam, non Ægyptios — Et Græcos quidem Atlantem astrologiæ inventorem facere, sed Atlantem illum ipsum Enochum fuisse a). Derefter tillägger han ett anförande, som Georgius Syncellus gjort utur Enochs bok, hvari Ärk-ängeln Uriel säges hafva undervisat Enoch om himla-kropparnes lagar och rörelse, och häraf gör han den slutsats: att Eupolemus måste hafva hämtat sina tankar rörande Enochs astronomiska kunskap från samma källa. Men visserligen har blott en judisk tradition, att Enoch var fader till Astronomien, deri han skulle blifvit undervisad af änglarne, varit ansedd såsom tillräcklig grund för Eupolemi yttrande, utan att man behöfver förmoda, det han härledde detsamma från ifrågavarande bok, eller ock hafva måhända särskilda delar af sjelfa boken blifvit författade på olika tider.  a) p. 345
 

Fabricius nämner helt enkelt, att Syncellus anförer följande ställe ur Alexander Polyhistor: paralabontas apo tou tetartou ton Egregóron archontos Chorabiel, to tou helíou anakukleumatikon metron einai en zodioi dodeka, moirais triakosíais hexékonta; a quarto Egregororum principe Chorabiele edoctos, mensuram periodi solis absolvi per duodecim signa; gradibus trecentis et sexaginta b) Men om denne lärde Criticus fullkomligen undersökt innehållet, skulle han hafva funnit, att de anförda orden äro af Georgius Syncellus sjelf, och icke af Alexander Polyhistor. På den föregående sidan hade Syncellus meddelt ett långt anförande ur Alexander Polyhistor, innehållande en berättelse om de tio Konungarnes regering före syndafloden, en berättelse, hvilken han anser såsom fabelaktig och bemödar sig att vederlägga såsom orimlig genom samma yttrande, hvarur Fabricius har gjort föregående utdrag. Han säger: Dio kai peri ton apeiron eton, kai ton deka basileon ton pro tou kataklysmou, kai hosa alla atopa hen aute lélekta apagoreúon medèn einai alethès, oudè ten ton eton eis analysin heméron (f. ten ton eton eis heméras analysin) e merismon apodechomai oude tous tauta allegorésantas, kai eipontas ton eniauton hemeran logízesthai ton pro tou kataklysmou a). Derföre lemnande å sido alla orimliga och osanna saker, som läsas deri, rörande en omätlig tidrymd af år och de tio Konungarne före syndafloden, förkastar jag allt, hvad som har afseende på årens upplösning och delning i dagar, och deras theori, som sålunda uttyda meningen och säger, att ett år före syndafloden bör räknas såsom en dag. Derefter följer genast det stället, Fabricius anfört, paralabontas etc. hvilka hafva lärt af Egregori Chorabiels fjerde furste, att Solens omloppstid afmätes genom tolf himlatecken delade i 360 grader. Detta är tydligen icke Alexander Polyhistors språk och uttrycket icke hans, utan Georgii Syncelli tankar, hvilken senare förut hade åberopat och nu vederlägger denne författares uppgift.
34. Fabricius nämner helt enkelt, att Syncellus anförer följande ställe ur Alexander Polyhistor: paralabontas apo tou tetartou ton Egregóron archontos Chorabiel, to tou helíou anakukleumatikon metron einai en zodioi dodeka, moirais triakosíais hexékonta; a quarto Egregororum principe Chorabiele edoctos, mensuram periodi solis absolvi per duodecim signa; gradibus trecentis et sexaginta b) Men om denne lärde Criticus fullkomligen undersökt innehållet, skulle han hafva funnit, att de anförda orden äro af Georgius Syncellus sjelf, och icke af Alexander Polyhistor. På den föregående sidan hade Syncellus meddelt ett långt anförande ur Alexander Polyhistor, innehållande en berättelse om de tio Konungarnes regering före syndafloden, en berättelse, hvilken han anser såsom fabelaktig och bemödar sig att vederlägga såsom orimlig genom samma yttrande, hvarur Fabricius har gjort föregående utdrag. Han säger: Dio kai peri ton apeiron eton, kai ton deka basileon ton pro tou kataklysmou, kai hosa alla atopa hen aute lélekta apagoreúon medèn einai alethès, oudè ten ton eton eis analysin heméron (f. ten ton eton eis heméras analysin) e merismon apodechomai oude tous tauta allegorésantas, kai eipontas ton eniauton hemeran logízesthai ton pro tou kataklysmou a). Derföre lemnande å sido alla orimliga och osanna saker, som läsas deri, rörande en omätlig tidrymd af år och de tio Konungarne före syndafloden, förkastar jag allt, hvad som har afseende på årens upplösning och delning i dagar, och deras theori, som sålunda uttyda meningen och säger, att ett år före syndafloden bör räknas såsom en dag. Derefter följer genast det stället, Fabricius anfört, paralabontas etc. hvilka hafva lärt af Egregori Chorabiels fjerde furste, att Solens omloppstid afmätes genom tolf himlatecken delade i 360 grader. Detta är tydligen icke Alexander Polyhistors språk och uttrycket icke hans, utan Georgii Syncelli tankar, hvilken senare förut hade åberopat och nu vederlägger denne författares uppgift.  b) Codex pseudoepigraphus V. Test. vol. i. p. 198. a) G. Syncelli Chronographia p. 32.
 

På det hela må vi således vara försäkrade, att boken är skrifven före Christendomens början, och sannolikast i början af Herodis regering. Att den ej kan vara ett verk af någon Författare, som lefvat efter de inspirerade Författarne i nya Testamentet, eller varit samtidig med dem, måste vara uppenbart genom St. Judæ anförande, hvilket bevisar, att boken på hans tid varit ett verk, som åtminstone blifvit tillskrifvit Enoch sjelf.
35. På det hela må vi således vara försäkrade, att boken är skrifven före Christendomens början, och sannolikast i början af Herodis regering. Att den ej kan vara ett verk af någon Författare, som lefvat efter de inspirerade Författarne i nya Testamentet, eller varit samtidig med dem, måste vara uppenbart genom St. Judæ anförande, hvilket bevisar, att boken på hans tid varit ett verk, som åtminstone blifvit tillskrifvit Enoch sjelf.
   

Det bör måhända anmärkas såsom en sällsamhet, att en bok, författad icke mer än ett hundrade år före den tid, St. Judæ epistel skrefs a), skulle på en så kort tidrymd hafva blifvit så känd hos allmänheten, att den af några varit ansedd såsom ett äkta verk af Patriarken Enoch. Deraf följer likväl på intet sätt, att boken, emedan den bär Enochs namn, derföre blifvit i allmänhet ansedd såsom verkligen författad af honom. Vishetsboken bär Salomons namn, och författaren antager äfven hans karakter; men hvem kan häraf draga den slutsats, att den verkligen var ett verk af den inspirerade Monarken sjelf? Om, icke desto mindre, någon verkligen fanns under ifrågavarande period, som ansåg Enochs bok såsom äkta, så är detta måhända ej en så märkvärdig omständighet, som det vid första ögonkastet må synas. Ty ehuru denna bok är tydligen skrifven af en Jude, kan dess författare likväl icke hafva bott i Palestina, så att den måste hafva blifvit utgifen och kommit från ett annat, och såsom jag tror, aflägset land. I följd heraf har dess ursprung varit eller sannolikt blifvit invickladt i mörker.
36. Det bör måhända anmärkas såsom en sällsamhet, att en bok, författad icke mer än ett hundrade år före den tid, St. Judæ epistel skrefs a), skulle på en så kort tidrymd hafva blifvit så känd hos allmänheten, att den af några varit ansedd såsom ett äkta verk af Patriarken Enoch. Deraf följer likväl på intet sätt, att boken, emedan den bär Enochs namn, derföre blifvit i allmänhet ansedd såsom verkligen författad af honom. Vishetsboken bär Salomons namn, och författaren antager äfven hans karakter; men hvem kan häraf draga den slutsats, att den verkligen var ett verk af den inspirerade Monarken sjelf? Om, icke desto mindre, någon verkligen fanns under ifrågavarande period, som ansåg Enochs bok såsom äkta, så är detta måhända ej en så märkvärdig omständighet, som det vid första ögonkastet må synas. Ty ehuru denna bok är tydligen skrifven af en Jude, kan dess författare likväl icke hafva bott i Palestina, så att den måste hafva blifvit utgifen och kommit från ett annat, och såsom jag tror, aflägset land. I följd heraf har dess ursprung varit eller sannolikt blifvit invickladt i mörker.  a) Denna Epistel förmodas i allmänhet hafva blifvit skrifven omkring år 70. Om vi förmoda, att Enochs bok blifvit skrifven i åttonde året af Herodis regering, det vill säga 30 år före Christi födelse, så är den jemt etthundrade år äldre än St. Judæ Epistel.
 

Såsom bevis derpå, att Författaren ej kan hafva bott i Palestina, blir det endast nödvändigt, att taga i öfvervägande, hvad som uppgifves i 71 Capitlet rörande dagarnes längd under åtskilliga tider af året - Enoch 72:1-37. Det inre bevis, som detta Capitel innehåller, synes afgörande i detta afseende. Ty sedan han delat dagen och natten i aderton delar, framställer den apocryphiske Enoch tydligen den längsta dagen på året såsom innehållande tolf af dessa aderton delar a). Nu är förhållandet imellan 12 och 18 precist detsamma som imellan 16 och 24, hvilket sistnämnde tal är dygnets närvarande fördelning i timmar. Om vi således öfverväga, under hvad latitud ett land måste vara beläget, för att hafva sexton timmars lång dag, skola vi genast finna, att Palestina icke kan vara ett sådant. Det är visserligen möjligt, att författaren kan hafva varit mindre nogräknad i afseende på underdelningarne, då han sökte uttrycka dagens proportionela tillvext efter vårdagsjemningen, så att förlängningen blifvit ordentligen en del för hvarje månad; men han lärer svårligen hafva i resultatet kunnat mycket afvika från en noggrann kännedom. Vi kunna således med säkerhet sluta, att det land, hvari Författaren lefvat, icke varit beläget nedom 45:e graden nordlig latitud, hvarest den längsta dagen är 15½ timmar, och må hända icke högre än 49:de graden, hvarest den längsta dagen är precist 16 timmar. Häraf följer, att landet, hvarest han skref, var beläget åtminstone omkring norra stränderna af Kaspiska eller Svarta hafven; sannolikt någonstädes imellan de norra stränderna af dessa begge haf.
37. Såsom bevis derpå, att Författaren ej kan hafva bott i Palestina, blir det endast nödvändigt, att taga i öfvervägande, hvad som uppgifves i 71 Capitlet rörande dagarnes längd under åtskilliga tider af året - Enoch 72:1-37
. Det inre bevis, som detta Capitel innehåller, synes afgörande i detta afseende. Ty sedan han delat dagen och natten i aderton delar, framställer den apocryphiske Enoch tydligen den längsta dagen på året såsom innehållande tolf af dessa aderton delar a). Nu är förhållandet imellan 12 och 18 precist detsamma som imellan 16 och 24, hvilket sistnämnde tal är dygnets närvarande fördelning i timmar. Om vi således öfverväga, under hvad latitud ett land måste vara beläget, för att hafva sexton timmars lång dag, skola vi genast finna, att Palestina icke kan vara ett sådant. Det är visserligen möjligt, att författaren kan hafva varit mindre nogräknad i afseende på underdelningarne, då han sökte uttrycka dagens proportionela tillvext efter vårdagsjemningen, så att förlängningen blifvit ordentligen en del för hvarje månad; men han lärer svårligen hafva i resultatet kunnat mycket afvika från en noggrann kännedom. Vi kunna således med säkerhet sluta, att det land, hvari Författaren lefvat, icke varit beläget nedom 45:e graden nordlig latitud, hvarest den längsta dagen är 15½ timmar, och må hända icke högre än 49:de graden, hvarest den längsta dagen är precist 16 timmar. Häraf följer, att landet, hvarest han skref, var beläget åtminstone omkring norra stränderna af Kaspiska eller Svarta hafven; sannolikt någonstädes imellan de norra stränderna af dessa begge haf.  a) Vid denna tid förlänges dagen och blir dubbelt så lång som natten, upptagande tolf delar, hvaremot natten förkortas till sex delar. Enoch 72:14-15
.
 

Om denna sista gissning är grundad; så hörer författaren till Enochs bok må hända till någon af dessa stammar, hvilka Salmanesar borförde och skickade att bo i Halah och i Habor vid strömmen Gözan och i Medernas städer och hvilka aldrig återkommo från fångenskapen a). Grotius anmärker b) att några Uttolkare förmena det här omtalta Halah vara Colchis, och Havor vara Iberien, hvilka begge länder voro belägna under den polhöjd, som jag omnämnt, en förmodan, hvilken synes hämta styrka från ett ställe i Herodotus, hvari omnämnes, att invånarna i Colchis på hans tid nyttjade omskärelsen. Det bör äfvenledes tilläggas, att som Medien är beläget på södra eller sydvestra kusten af Kaspiska hafvet, det ej synes osannolikt, att de fångna Israeliterna, hvilka voro afstängde från återvändandet till deras eget land, gjorde en utflyttning ännu längre i norr, för att vinna mera säkerhet och oberoende. Men det är ej af någon vigt, att med nogrannhet bestämma det land, hvari denna bok blifvit skrifven. Det är tillräckligt att vara försäkrad, det dess författare oemotsägligen bebodde ett klimat, som var aflägset från Judæen, och detta bevisas fullkomligen allenast genom den berättelse, som är meddelad rörande dagens och nattens längd under årets olika tider. Således författad, under antaget namn och karakter af Enoch, och införd i Judæen ifrån ett aflägset land, kunde den ej hafva blifvit väl känd eller citerad under något annat namn än Enochs bok, och ehuru dess innehåll i allmänhet, i anseende till dess orimligheter, måste hafva blifvit ansedt såsom apocryphiskt, hafva likväl må hända några funnits, som bedragne af dess yttre vittnesbörd och anspråk, af okunnighet ansett den samma såsom ett äkta verk ar Patriarken sjelf.
38. Om denna sista gissning är grundad; så hörer författaren till Enochs bok må hända till någon af dessa stammar, hvilka Salmanesar borförde och skickade att bo i Halah och i Habor vid strömmen Gözan och i Medernas städer och hvilka aldrig återkommo från fångenskapen a). Grotius anmärker b) att några Uttolkare förmena det här omtalta Halah vara Colchis, och Havor vara Iberien, hvilka begge länder voro belägna under den polhöjd, som jag omnämnt, en förmodan, hvilken synes hämta styrka från ett ställe i Herodotus, hvari omnämnes, att invånarna i Colchis på hans tid nyttjade omskärelsen. Det bör äfvenledes tilläggas, att som Medien är beläget på södra eller sydvestra kusten af Kaspiska hafvet, det ej synes osannolikt, att de fångna Israeliterna, hvilka voro afstängde från återvändandet till deras eget land, gjorde en utflyttning ännu längre i norr, för att vinna mera säkerhet och oberoende. Men det är ej af någon vigt, att med nogrannhet bestämma det land, hvari denna bok blifvit skrifven. Det är tillräckligt att vara försäkrad, det dess författare oemotsägligen bebodde ett klimat, som var aflägset från Judæen, och detta bevisas fullkomligen allenast genom den berättelse, som är meddelad rörande dagens och nattens längd under årets olika tider. Således författad, under antaget namn och karakter af Enoch, och införd i Judæen ifrån ett aflägset land, kunde den ej hafva blifvit väl känd eller citerad under något annat namn än Enochs bok, och ehuru dess innehåll i allmänhet, i anseende till dess orimligheter, måste hafva blifvit ansedt såsom apocryphiskt, hafva likväl må hända några funnits, som bedragne af dess yttre vittnesbörd och anspråk, af okunnighet ansett den samma såsom ett äkta verk ar Patriarken sjelf.  a) 2 Kon. 17:6
och 1 Krön. 5:26
. b) "Alii vero per HLH Colchos par RMH Iberos Asiæ tum hic tum l. Paral v. in fine intrepretantur: et qui eo deducti sunt, putant eos esse, quos Colchos e Syris ortos et circumcisos fuisse narrat Herodotus; Ponticos illos scilicet etiam in Actis et Petri Epistola memoratos." Stället hos Heradotus, som här åberopas, är följande: alla toisi de mallon, hoti mounoi panton anthropon Kolkoi, kai Aigyptioi, kai Aithiopes peritamnontai ap arches aidoia Foínikes de kai Syríoi oi hen te Palaistíne kai autoi homologéousi par Aigyptíon memathekénai. Lib. II Cap. CIV p. 127. ed Gale.
 

De apocryphiska skrifternas öde har i allmänhet varit sällsamt. Å ena sidan hafva de någon gång genom inflytande af en theologisk mening eller nyck oförnuftigtvis fått rum bland den heliga Skrifts canoniska böcker, under det de å andra sidan, af ett öfverdrivet nit att bibehålla de kanoniska böckerna i deras helgd, blifvit ej allenast förkastade, utan äfven belastade med allt möjligt förakt och förtal. Begge partiernas känslor hafva må hända vid dylika tillfällen lupit borrt med deras omdöme; ty skrifter af denna beskaffenhet, deras anspråk på inspiration må nu vara hvilka som helst, äro åtminstone af betydlig nytta, när de upplysa oss om de theologiska meningar, som herrskade på de tider, de blefvo författade. Detta förmodar jag vara i synnerhet förhållandet med Enochs Bok, hvilken, såsom tydligen skrifven förr än christendomens läror blefvo utspridda i verlden, måste, då den omtalar Messiæ natur och karakter, hvilket den esomoftast gör, medföra ett trovärdigt bevis på Judarnes tankar i dessa ämnen före Christi födelse, och följaktligen innan Christna tron kunnat möjligen erhålla något öfvervälde.
39. De apocryphiska skrifternas öde har i allmänhet varit sällsamt. Å ena sidan hafva de någon gång genom inflytande af en theologisk mening eller nyck oförnuftigtvis fått rum bland den heliga Skrifts canoniska böcker, under det de å andra sidan, af ett öfverdrivet nit att bibehålla de kanoniska böckerna i deras helgd, blifvit ej allenast förkastade, utan äfven belastade med allt möjligt förakt och förtal. Begge partiernas känslor hafva må hända vid dylika tillfällen lupit borrt med deras omdöme; ty skrifter af denna beskaffenhet, deras anspråk på inspiration må nu vara hvilka som helst, äro åtminstone af betydlig nytta, när de upplysa oss om de theologiska meningar, som herrskade på de tider, de blefvo författade. Detta förmodar jag vara i synnerhet förhållandet med Enochs Bok, hvilken, såsom tydligen skrifven förr än christendomens läror blefvo utspridda i verlden, måste, då den omtalar Messiæ natur och karakter, hvilket den esomoftast gör, medföra ett trovärdigt bevis på Judarnes tankar i dessa ämnen före Christi födelse, och följaktligen innan Christna tron kunnat möjligen erhålla något öfvervälde.
   

I denna bok utmärkes klart och tydligen ett väsende, som af Andarnes Herre blifvit ganska högt upphöjdt under benämningarne af Menniskones Son a) den utvalde b) Messias c), och Guds Son d). Tvister hafva uppstått rörande naturen hos Menniskones Son, såsom den beskrifves i Daniels syn, och Unitarierne påstå, att hans tillvarelse började med Jesu Christi födelse, försäkrande, utan fruktan för motsägelse, att ingen Jude, af hvad tid som helst, haft den tankan, att han förut tillkommit, och mycket mindre någonsin ansett honom såsom ett föremål för gudomlig dyrkan. Men att judiska läran före Christi födelse skiljer sig i detta afseende helt och hållet från hvad Unitarierne påstått den hafva varit, det har jag visat i mina anmärkningar vid första boken af Esra a). Denna bok, som nu är i fråga, lemnar likväl ett ännu mera bestämdt vittnesbörd i samma ämne.
40. I denna bok utmärkes klart och tydligen ett väsende, som af Andarnes Herre blifvit ganska högt upphöjdt under benämningarne af Menniskones Son a) den utvalde b) Messias c), och Guds Son d). Tvister hafva uppstått rörande naturen hos Menniskones Son, såsom den beskrifves i Daniels syn, och Unitarierne påstå, att hans tillvarelse började med Jesu Christi födelse, försäkrande, utan fruktan för motsägelse, att ingen Jude, af hvad tid som helst, haft den tankan, att han förut tillkommit, och mycket mindre någonsin ansett honom såsom ett föremål för gudomlig dyrkan. Men att judiska läran före Christi födelse skiljer sig i detta afseende helt och hållet från hvad Unitarierne påstått den hafva varit, det har jag visat i mina anmärkningar vid första boken af Esra a). Denna bok, som nu är i fråga, lemnar likväl ett ännu mera bestämdt vittnesbörd i samma ämne.  a) Enoch 46:1-2
. Enoch 48:2 f
. b) Enoch 48:2
. c) Enoch 48:10
. Enoch 52:4
. d) Enoch 105:2
. a) pag. 320, 321.
 

Den apocryphiske Enoch afskrifver tydligen efter Daniel, och det desto heldre, som hans mera utförliga beskrifning af Profetens uppenbarelse kan måhända anses såsom en förklaring af dess mening, i enlighet med de läror, som då för tiden ägde rum bland Judarne. Under denna synpunkt, äro åtminstone hans yttranden af mycken vigt, emedan han ej kunnat röna någon inflytelse af christna fördomar. Syftande på Menniskones Son säger han: Innan Solen och tecknen blefvo skapade, innan himmelens stjernor voro danade, blef hans namn åkalladt i närvaro af Andarnes Herre — — — Alla som dväljas på jorden, skola falla ned och tillbedja honom, skola välsigna och prisa honom och sjunga lofsånger för honom i Andarnes Herres namn. Derföre har den ende utvalde och förborgade varit till inför honom, innan verlden blef skapad, och i evighet b). Vidare då han talar om den för skräckelse, som skall intaga de mäktige på jorden på domens dag, uttrycker han sig på följande sätt: De skola förvånas och nedböja sina ansigten, och de skola angripas af förvirring, då de få se Qvinnans Son sittande på dess herrlighets thron. Då skola Konungar, Furstar och alla de som besitta jorden prisa honom, som har välde över allting, honom som var dold; ty ifrån begynnelsen har Menniskones Son varit till i hemlighet, hvilken den aldrahögste förvarat i sin makts närvaro och uppenbarat för de utvalde. - - - Alla Konungar, Furstar, de som äro högst uppsatte och de som regera öfver jorden, skola falla ned på sina ansigten framför honom och tillbedja honom. De skola fästa sina förhoppningar på denna Menniskones Son och anropa honom och bönfalla hos honom om nåd a).
41. Den apocryphiske Enoch afskrifver tydligen efter Daniel, och det desto heldre, som hans mera utförliga beskrifning af Profetens uppenbarelse kan måhända anses såsom en förklaring af dess mening, i enlighet med de läror, som då för tiden ägde rum bland Judarne. Under denna synpunkt, äro åtminstone hans yttranden af mycken vigt, emedan han ej kunnat röna någon inflytelse af christna fördomar. Syftande på Menniskones Son säger han: Innan Solen och tecknen blefvo skapade, innan himmelens stjernor voro danade, blef hans namn åkalladt i närvaro af Andarnes Herre — — — Alla som dväljas på jorden, skola falla ned och tillbedja honom, skola välsigna och prisa honom och sjunga lofsånger för honom i Andarnes Herres namn. Derföre har den ende utvalde och förborgade varit till inför honom, innan verlden blef skapad, och i evighet b). Vidare då han talar om den för skräckelse, som skall intaga de mäktige på jorden på domens dag, uttrycker han sig på följande sätt: De skola förvånas och nedböja sina ansigten, och de skola angripas af förvirring, då de få se Qvinnans Son sittande på dess herrlighets thron. Då skola Konungar, Furstar och alla de som besitta jorden prisa honom, som har välde över allting, honom som var dold; ty ifrån begynnelsen har Menniskones Son varit till i hemlighet, hvilken den aldrahögste förvarat i sin makts närvaro och uppenbarat för de utvalde. - - - Alla Konungar, Furstar, de som äro högst uppsatte och de som regera öfver jorden, skola falla ned på sina ansigten framför honom och tillbedja honom. De skola fästa sina förhoppningar på denna Menniskones Son och anropa honom och bönfalla hos honom om nåd a).  b) Enoch 48:3-5
. a) Enoch 62:4-9
.
 

På begge dessa ställen är Messiæ föruttillvarelse utsagd i ett språk, som ej har den minsta skugga af tvetydighet. Ej heller är det en sådan föruttillvarelse, som de filosofiske Cabbalisterne tillade honom, hvilka trodde, att alla menniskors själar, och följdaktligen äfven Messiæ, ursprungligen blifvit på en gång skapade, då sjelfva verlden bildades, utan en tillvarelse, som var före all skapelse, en tillvarelse, som var förr, än himmelens blefvo bildade, en tillvarelse, som ägde rum framför alla synliga och osynliga ting, "framför hvarje förborgadt ting." Det bör äfvenledes anmärkas, att denna föruttillvarelse tillskrifves honom såsom en gudomlig föruttillvarelse; ty innan någon ting fanns, blef hans namn åkalladt i närvaro af Andarnes Herre. Den ende utvalde och förborgade var till i Hans närvaro, som har herravälde öfver allt; ty ifrån begynnelsen har Menniskones Son varit till i hemlighet, hvilken den Aldrahögste förvarat i sin makts närvaro. — Härigenom är det således fullkomligen bekräftat, att alla jordens Konungar skola falla ned och tillbedja honom och välsigna och prisa honom, såsom ett sannt föremål för dyrkan.
42. På begge dessa ställen är Messiæ föruttillvarelse utsagd i ett språk, som ej har den minsta skugga af tvetydighet. Ej heller är det en sådan föruttillvarelse, som de filosofiske Cabbalisterne tillade honom, hvilka trodde, att alla menniskors själar, och följdaktligen äfven Messiæ, ursprungligen blifvit på en gång skapade, då sjelfva verlden bildades, utan en tillvarelse, som var före all skapelse, en tillvarelse, som var förr, än himmelens blefvo bildade, en tillvarelse, som ägde rum framför alla synliga och osynliga ting, "framför hvarje förborgadt ting." Det bör äfvenledes anmärkas, att denna föruttillvarelse tillskrifves honom såsom en gudomlig föruttillvarelse; ty innan någon ting fanns, blef hans namn åkalladt i närvaro af Andarnes Herre. Den ende utvalde och förborgade var till i Hans närvaro, som har herravälde öfver allt; ty ifrån begynnelsen har Menniskones Son varit till i hemlighet, hvilken den Aldrahögste förvarat i sin makts närvaro. — Härigenom är det således fullkomligen bekräftat, att alla jordens Konungar skola falla ned och tillbedja honom och välsigna och prisa honom, såsom ett sannt föremål för dyrkan.
   

Icke heller har denna syftning sålunda allenast afseende på den ende utvalde eller Messias, utan äfven på en annan gudomlig person eller makt, hvilka båda under det förenade namnet af Herrarne föreställas såsom sväfvande öfver vattnet, det vill säga, såsom jag förstår det, öfver den flytande massan af oformat ämne, då skapelsen skedde. "Han, den ende utvalde, säges det, skall ropa på hvarje makt i himlarne, på allt det heliga ofvanefter och på Guds makt. Cherabim, Seraphim och Ophanim, alla maktens änglar och alla Herrans änglar, nemligen den ende utvaldes och den andra maktens, hvilka på jorden sväfvade över vattnet den dagen, skola höja sina förenade röster" &c a). Detta ställe innehåller en tydlig syftning på 1:sta versen af 1 Moses Bok, hvari säges, att Guds ande sväfvade öfver vattnet. Som således den här gifna mera fullständiga beskrifningen på Menniskones Son må kunna anses såsom en Judisk uttolkningen för dagen af Daniels uppenbarelse, så måste äfven, efter mitt omdöme, den sist omtalta syftningen på 1 Moses bok anses som en uttolkning af samma egenskap, öfver den berättelse af Moses, som beskrifver skapelsens början. Här hafva vi således icke blott ett tillkännagifvande om en flerfaldighet, utan äfven om en bestämd och tydlig treenighet af personer, under den högsta benämningen af Herrar, hvaraf tvenne, som få namn af den ende utvalde och den andra (gudomliga) magten, föreställas såsom icke mindre sysselsatta, än Andarnas Herre sjelf, med verldens danande; och det bör tilläggas, att en särskild klass af Änglar omtalas såsom egentligen tjenande dessa, i egenskap af de mera omedelbare agenterna för skapelse-verket.
43. Icke heller har denna syftning sålunda allenast afseende på den ende utvalde eller Messias, utan äfven på en annan gudomlig person eller makt, hvilka båda under det förenade namnet af Herrarne föreställas såsom sväfvande öfver vattnet, det vill säga, såsom jag förstår det, öfver den flytande massan af oformat ämne, då skapelsen skedde. "Han, den ende utvalde, säges det, skall ropa på hvarje makt i himlarne, på allt det heliga ofvanefter och på Guds makt. Cherabim, Seraphim och Ophanim, alla maktens änglar och alla Herrans änglar, nemligen den ende utvaldes och den andra maktens, hvilka på jorden sväfvade över vattnet den dagen, skola höja sina förenade röster" &c a). Detta ställe innehåller en tydlig syftning på 1:sta versen af 1 Moses Bok, hvari säges, att Guds ande sväfvade öfver vattnet. Som således den här gifna mera fullständiga beskrifningen på Menniskones Son må kunna anses såsom en Judisk uttolkningen för dagen af Daniels uppenbarelse, så måste äfven, efter mitt omdöme, den sist omtalta syftningen på 1 Moses bok anses som en uttolkning af samma egenskap, öfver den berättelse af Moses, som beskrifver skapelsens början. Här hafva vi således icke blott ett tillkännagifvande om en flerfaldighet, utan äfven om en bestämd och tydlig treenighet af personer, under den högsta benämningen af Herrar, hvaraf tvenne, som få namn af den ende utvalde och den andra (gudomliga) magten, föreställas såsom icke mindre sysselsatta, än Andarnas Herre sjelf, med verldens danande; och det bör tilläggas, att en särskild klass af Änglar omtalas såsom egentligen tjenande dessa, i egenskap af de mera omedelbare agenterna för skapelse-verket.  a) Enoch 61:10-11
.
 

Detta skäl, som är ett bevis, att Judarne före Christi födelse trodde på Treenighetsläran, synes mig vara mycket viktigare och mer afgörande än det, som ofta blifvit hämtadt från de philosophiska grundsatserna i den gamla Cabbala, och som jag tillstår icke är enligt min öfvertygelse tillfredsställande. Jag vet väl, att cabbalistiska Theologien har sitt aziluth eller emanationer från Gudomligheten; men att dessa aldrig af Judarna sjelfva under någon tidpunkt ansågos för särskilda personer, utan endast för särskildta krafter i Gudomen, derom är jag öfvertygad, oaktadt flera christnas meningar i ämnet. Sannt är, att om detta påstående har någon styrka, synes det bevisa mer, än dess förfäktare önska; ty det ådagalägger, att Judarne trodde på tio, och ej på tre personliga emanationer från Gudomen, ty så stort är antalet af Sephiroth a).
44. Detta skäl, som är ett bevis, att Judarne före Christi födelse trodde på Treenighetsläran, synes mig vara mycket viktigare och mer afgörande än det, som ofta blifvit hämtadt från de philosophiska grundsatserna i den gamla Cabbala, och som jag tillstår icke är enligt min öfvertygelse tillfredsställande. Jag vet väl, att cabbalistiska Theologien har sitt aziluth eller emanationer från Gudomligheten; men att dessa aldrig af Judarna sjelfva under någon tidpunkt ansågos för särskilda personer, utan endast för särskildta krafter i Gudomen, derom är jag öfvertygad, oaktadt flera christnas meningar i ämnet. Sannt är, att om detta påstående har någon styrka, synes det bevisa mer, än dess förfäktare önska; ty det ådagalägger, att Judarne trodde på tio, och ej på tre personliga emanationer från Gudomen, ty så stort är antalet af Sephiroth a).  a) De som uti Cabbalas Sephiroth upptäcka läran om Christna Treenigheten, inskränka spåren deraf till de tre första, utan att erinra sig, att alla äro af cabbalisterna lika ansedda för gudomliga emanationer och utgöra det mångfaldiga begreppet af Gud såsom för oss framstäldt i Hans verk. Innan den stora orsaken till alla orsaker, den hemligaste af alla hemliga varelser, skapade verlden, innan han skapade föremål fattliga för förnuftet eller frambragte någon form, var Han sjelf, säga de, ensam utan skapnad eller likhet. Men då skapelsen börjades och Hans tillvarelse blef bevislig endast genom Hans krafts yttring, upprann från Hans eget väsendes oändlighet de förste af de gudomlige Sephiroth eller enumerationerna, meddelande i åtskilliga grader ett oupphörligt flöde af Gudom till nio andra, hvilka alla förenade utveckla för oss ett tiofaldigt begrepp om Gudomen. Samma förening förmodas likväl äga rum imellan alla tio, som emellan de tre första eller de sju sista af dem, blifvande alla ansedde såsom väl skiljaktiga i sina olika verkningar, men såsom oskiljaktiga till sin natur. Dessutom om de tre första afskiljas från de återstående såsom rent intellectuela emanationer, skall likväl den stora källan till sjelfva Gudomligheten förgätas: Den, "i hvars makt det är," såsom Zohar anmärker, "att hos dem öka eller minska sitt inflytande efter sitt eget goda behag". Edit. Mant. vol. ü. pag. 43. Ty ehuru namnet på den förnämsta källan till allt gudomligt utflytande Or En Soph eller det oändliga ljuset, såsom cabbalisterne kalla honom, någon gång tillägges Kethen eller kronan, den förste af Sephiroth, så är likväl Or En Soph sjelf tydligen åtskild från den likasom från varje annan Sephiroth. Deras påstående, som resonnera i följd af dylika grundsatser, hvilar således, fruktar jag, på ingen säker grund, utan synes snarare bevisa en fyrfaldighet, än en treenighet af personer i Gudomen, äfven om endast tre af Sephiroth upptagas i räkningen.
 

Inbillningen är alltid färdig att upptäcka likheter, der ingen verkligen finnes; men en mogen öfverläggning kan visserligen aldrig gilla det obetänksamma försök, att framställa christna sanningen såsom klädd i den judiska Cabbals lösaktiga drägt. — Detta sällsamma, och må hända för dem, som genomtränga dess yttre sken, förtjusande system af allegoriska finheter, har utan tvifvel sin ljusare lika så väl som sin mörkare sida, sina falska likasåväl som sanna åsyftningar; men i stället att föra dess orediga tankeledningar under den heliga Skrifts baner, skola vi, efter min öfvertygelse, komma i mindre fara att vilseledas, om vi hänföra dem till Österlandets gamla och herrskande Philosophi, från hvilken de synas hafva ursprungligen härstammat och från hvilken de äro lika oskiljaktige, som skuggan från sin kropp.
45. Inbillningen är alltid färdig att upptäcka likheter, der ingen verkligen finnes; men en mogen öfverläggning kan visserligen aldrig gilla det obetänksamma försök, att framställa christna sanningen såsom klädd i den judiska Cabbals lösaktiga drägt. — Detta sällsamma, och må hända för dem, som genomtränga dess yttre sken, förtjusande system af allegoriska finheter, har utan tvifvel sin ljusare lika så väl som sin mörkare sida, sina falska likasåväl som sanna åsyftningar; men i stället att föra dess orediga tankeledningar under den heliga Skrifts baner, skola vi, efter min öfvertygelse, komma i mindre fara att vilseledas, om vi hänföra dem till Österlandets gamla och herrskande Philosophi, från hvilken de synas hafva ursprungligen härstammat och från hvilken de äro lika oskiljaktige, som skuggan från sin kropp.
   

Det ifrågavarande stället är likväl icke underkastadt någon invändning af detta slag. Häri är ej något cabalistiskt, icke heller något allegoriskt, utan en öppen och klar, ehuru obetydlig, allusion på en lära, som, om den ej då för tiden utgjort en del af den allmänna tron, skulle knappast hafva varit begriplig. Tre Herrar äro uppräknade; Andarnes Herre, Herren den ende utvalde och Herren den andra makten, hvilka tvenne senare, så väl som den förre, beskrifvas såsom skapare; en räkning, som tydligen innefattar erkännandet af tre särskilda personer, hvilka dela namnet och makten af Gudomen. Enligt detta bevis synes således Judarnes lära rörande den Gudomliga naturen, före Christendomens uppkomst och utspridande, hafva varit af dylik beskaffenhet.
46. Det ifrågavarande stället är likväl icke underkastadt någon invändning af detta slag. Häri är ej något cabalistiskt, icke heller något allegoriskt, utan en öppen och klar, ehuru obetydlig, allusion på en lära, som, om den ej då för tiden utgjort en del af den allmänna tron, skulle knappast hafva varit begriplig. Tre Herrar äro uppräknade; Andarnes Herre, Herren den ende utvalde och Herren den andra makten, hvilka tvenne senare, så väl som den förre, beskrifvas såsom skapare; en räkning, som tydligen innefattar erkännandet af tre särskilda personer, hvilka dela namnet och makten af Gudomen. Enligt detta bevis synes således Judarnes lära rörande den Gudomliga naturen, före Christendomens uppkomst och utspridande, hafva varit af dylik beskaffenhet.
   

Allt väl öfvervägadt, torde vi då, om än denna sällsamma bok skulle klandras såsom till en del öfverflödande med fabler och dikter, likväl böra erinra oss, att fabeln och dikten kunna tillfälligtvis vara både roande och undervisande och böra endast då anses för skadliga, när de förleda menniskan till last och otrohet. Ej heller böra vi glömma, att mycket, måhända det mesta, af det vi klandra, var grundadt på en folksägen, hvars ålderdom allenast, utan afseende på andra bevekelse-grunder, hade gjort den vördnadsvärd. Att författaren ej varit inspirerad, skall knappast nu sättas i tvifvel; men ehuru hans arbete var apocryphiskt, bör detsamma likväl icke brännmärkas, såsom oundvikligen uppfyldt med villomeningar; ehuru det i detta afseende ej möjligen kan blifva en trosartikel, kan det icke destomindre innehålla mycken sedelära så väl som religions-sanning, och bör derföre med rätta anses såsom en rigtig måttstock på den lära, hvilken ägde rum på den tid, det författades. Non omnia esse concedenda antiquitati, är i sanning en grundsats, som stöder sig på förnuft och erfarenhet; men vid genomläsningen af dessa fornlemning från ett aflägset land, der läsaren utan tvifvel finnes mycket att förkasta, skall han dock, så vida han inte är för mycket inbilsk, finna ännu mycket mer att gilla; om han någon gång rynkar pannan, så skall han oftare småle, och ej sällan skall han få anledning att beundra författarens lifliga inbillningskraft, som försätter honom utöfver verldens lågande gränser.
47. Allt väl öfvervägadt, torde vi då, om än denna sällsamma bok skulle klandras såsom till en del öfverflödande med fabler och dikter, likväl böra erinra oss, att fabeln och dikten kunna tillfälligtvis vara både roande och undervisande och böra endast då anses för skadliga, när de förleda menniskan till last och otrohet. Ej heller böra vi glömma, att mycket, måhända det mesta, af det vi klandra, var grundadt på en folksägen, hvars ålderdom allenast, utan afseende på andra bevekelse-grunder, hade gjort den vördnadsvärd. Att författaren ej varit inspirerad, skall knappast nu sättas i tvifvel; men ehuru hans arbete var apocryphiskt, bör detsamma likväl icke brännmärkas, såsom oundvikligen uppfyldt med villomeningar; ehuru det i detta afseende ej möjligen kan blifva en trosartikel, kan det icke destomindre innehålla mycken sedelära så väl som religions-sanning, och bör derföre med rätta anses såsom en rigtig måttstock på den lära, hvilken ägde rum på den tid, det författades. Non omnia esse concedenda antiquitati, är i sanning en grundsats, som stöder sig på förnuft och erfarenhet; men vid genomläsningen af dessa fornlemning från ett aflägset land, der läsaren utan tvifvel finnes mycket att förkasta, skall han dock, så vida han inte är för mycket inbilsk, finna ännu mycket mer att gilla; om han någon gång rynkar pannan, så skall han oftare småle, och ej sällan skall han få anledning att beundra författarens lifliga inbillningskraft, som försätter honom utöfver verldens lågande gränser.
   

Processit longe flammantia moenia mundi; utvicklande för honom hvarje skapelsens hemlighet, himlens glans och helfvetets fasor, de aflidna själarnes hemvist och de himmelska härarnas myriader, Seraphim, Cherubim och Ophanim, hvilka omgifva den lågande thronen och förherrliga det heliga namnet af den store Andarnas Herre, menniskors och änglars alsmäktige Fader.
48. Processit longe flammantia moenia mundi; utvicklande för honom hvarje skapelsens hemlighet, himlens glans och helfvetets fasor, de aflidna själarnes hemvist och de himmelska härarnas myriader, Seraphim, Cherubim och Ophanim, hvilka omgifva den lågande thronen och förherrliga det heliga namnet af den store Andarnas Herre, menniskors och änglars alsmäktige Fader.
   

Som indelningen i kapitel och verser är olika i de begge manuscripterna och synes gjord efter godtycke, så har jag endast följt det Bodleianska manuscriptet.
_______
49. Som indelningen i kapitel och verser är olika i de begge manuscripterna och synes gjord efter godtycke, så har jag endast följt det Bodleianska manuscriptet.
_______
   


Nätutg: Texten i denna nätutgåva har jämförts med bokoriginalet och korrigerats på några ställen, samt omformaterats för att kunna läsas och presenteras med ett perl-script. Vers- och kapitelnumreringen har ändrats så att den överensstämmer med de övriga översättningarna.

Nätutg: Texten i denna nätutgåva har jämförts med bokoriginalet och korrigerats på några ställen, samt omformaterats för att kunna läsas och presenteras med ett perl-script. Vers- och kapitelnumreringen har ändrats så att den överensstämmer med de övriga översättningarna.
   




Previous Chapter

PROPHETEN ENOCH, 1826
0 Chapter

Next Chapter






Enoch the Prophet 1821 | Book of Enoch 1882 | Book of Enoch 1912 | Ethiopian Book of Enoch | Mashafa Henok | Mäshäfä Henok | Propheten Enoch 1826 | Henochs Bok 1901 | Interlinear | Compare | Compare Ge'ez | Search | GuestBook | Biblical Cosmology | Frames | Without frames






The Book of Enoch Interlinear is a part of the Swedish website
BIBELTEMPLET