Previous Chapter
PROPHETEN ENOCH, 1826 - Notes
Contents ~ Foreword ~ 1 Chapter ~ Compare ~ Notes


Next Chapter


0:0
"PROPHETEN ENOCH,
En apocryphisk Bok,
som i flera århundraden ansetts vara förlorad;
men
i slutet af sist förflutna sekel blifvit
funnen i Abyssinien;
och nu först öfversatt från
Ett Ethiopiskt Manuscript i Bodleianska Bibliotheket i Oxford.
_______
Öfversättning från Engelska Språket.
_______
STOCKHOLM,
ELMÉNS och GRANBERGS Tryckeri, 1826."





0:1
"FÖRBEREDANDE AFHANDLING Af Engelska Öfversättaren.

Enochs apocryphiska Bok har, under de tvenne sistförflutna århundradena, varit ett rikt ämne för kritiska betraktelser och theologiska forskningar. Den omständigheten, att densamma blifvit anförd af en bland nya Testamentets inspirerade författare a), ökade misströstan att återfinna en skatt, som varit länge förlorad. Den har varit känd allt intill åttonde århundradet, efter christna tidräkningen; men sedermera synes den hafva nedsjunkit i fullkomlig glömska."

a) St. Judas vers. 14, 15. Jud. 1:14-15
.


0:2
"Ett ansenligt fragment deraf upptäcktes likväl av Scaliger i Georgii Syncelli Chronographia, ett verk som då ännu ej var tryckt. Han utdrog hela detta fragment, och utgaf det i sina noter till Eusebii Chron. Can. b). Men som detta icke innehöll det ställe, som St. Judas anfört, fortforo likväl ännu tvifvelsmålen, huruvida Aposteln verkligen åberopat samma bok, hvaraf Georgius Syncellus meddelat ett fragment, eller om hans underrättelse rörande Enochs prophetia härledde sig från någon annan källa."

b) pag. 404, 405. ed. Amst, 1658.


0:3
"Efter den upptäckt, som gjordes av Scaliger, har mycket blifvit skrifvet, men föga eller ingen ökad underrättelse erhållits, i detta ämne. Den fullständigaste upplysning rörande den tanka, som Christna Kyrkans fäder hyste, och de ställen som dessa anfört ur denna berömda apocryphiska bok, innan den gick förlorad, likasåväl som hvad nyare skriftställare gissat i detta afseende, finnes i Fabricii Codex Pseudepigraphus Vet. Testamenti, Vol. 1 pag. 160 - 224 c); hvilken även slutligen meddelar det grekiska fragment deraf, som Georgius Syncellus bevarat."

c) Pag. 222, 223 åberopar Fabricius tjugo särskilda författare, som mer eller mindre syftat på denna bok.


0:7
"Slutligen, och för att fullkomligen tillfredsställa sig sjelf, begaf han sig jemväl till Paris, hvarest boken var anförtrodd åt det Kongl. Bibliotheket, och fick der undersöka den hel och hållen. Men resultatet blef, att det ifrågavarande verket icke var Enochs bok, hvartill ryktet hade gjort det, utan en helt annan skrift, uppfylld med fabler och vidskeppelse d)."

d) Commentarius ad Hist. Ethiopicam p. 347.


0:11
"Det är uppgifvet af Bruce, att Woide öfversatte hela verket i Paris och bragte öfversättningen med sig till England, ehuru han aldrig sedermera utgaf den. Detta måtte likväl vara ett misstag. Woide afskref visserligen den Ethiopiska öfversättningen, men öfversatte den icke; ty ingenting, som liknar en öfversättning, har funnits ibland hans papper, hvilka alla efter hans död tillfallit föreståndarne för Clarendonska tryckeriet. Hvarenda papperslapp, som hade afseende på Enochs bok, har blifvit omsorgsfullt samlad och förvarad, men deribland förekommer ej något mera, än ett litet försök att ordagrannt öfversätta några få afsöndrade ställen; ett försök som tillräckligen ådagalägger, att hans kunskap i ethiopiska språket var nog ofullkomlig, för att fullborda ett sådant företag e). Han synes då först hafva börjat studerandet af detta språk; en sysselsättning som hans forskningar och arbeten i Coptiskan afbröto och som döden slutligen hämmade."

e) Magazin Encyclopédique an VI tom. 1 p. 375, 376.


0:12
"Jag hade redan slutat min öfversättning af Bodleianska manuscriptet, innan jag fick veta, att Tryckeri-föreståndarne hade en af Woide gjord afskrift av det Parisiska. Icke desto mindre har jag sedermera undersökt denna afskrift och anmärkt några tillfälliga och uppenbara skiljaktigheter imellan de begge exemplaren; men det sednare är nog felagtigt afskrifvet för att förlita sig på vid en noggrann jämförelse. Att allmänheten hittintills icke hämtat någon nytta af gåfvan till Bodleianska Bibliotheket, har jag redan anmärkt; detta har dock icke alldeles inträffat med de begge andra manuscripterna; ty herr Murray, som var utgifvare af octavupplagan av Bruces resa, har, i anledning af hvad författaren sjelf anfört, i en not meddelat ett korrt sammandrag af bokens innehåll f). Och den lärde Silvester de Sacy har i en Notice du livre d'Enoch (tryckt i Magazin Encyclopedique an VI tom. I pag. 382) gynnat oss med en latinsk öfversättning af de tre första kapitlen, af alla imellan det sjette och sextonde, samt imellan det tiugonde andra och trettionde andra, hvilken är gjord från det parisiska manuscriptet. Denna öfversättning har jag meddelt i slutet af min egen. Jag känner också, att Doctor Gessenius från Halle i Sachsen nyligen varit i Paris och afskrifvit hela boken med föresatts att framdeles utgifva den på ethiopiska med en latinsk öfversättning. Om derföre friheten i en engelsk öfversättning, eller någon brist i min uppmärksamhet, på något ställe förledt mig till en origtig mening eller ett mörkt uttryck, så kan allmänheten äga den fördelen att få se sådant rättadt vid den latinska öfversättningen."

f) "Den öfversättning från Grekiskan, finnes i Ethiopiska Bibeln under namn af Metsahaf Enoch, är delad i nittio Kefel eller Kapitel. Den börjar med följande företal: "I den barmhertige och nådige Gudens namn, som är sen till vrede och af stor nåd och helighet. Denna bok är Enochs bok, prophetens. Må hans välsignelse och hjelp vara med den som älskar honom från evighet till evighet Amen *) *) Detta korrta företal som förekommer i de begge andre MS. är utelemnadt i det Bodleianska. Kap. 1 Välsignelsens ord af Enoch, hvarmed han välsignade de utvalda och rättfärdiga, som fordom voro. Och Enoch, en af Guds heliga män, upphöjde sin röst och talte, under det hans ögon voro öppna, och han såg en helig syn i himlarne, hvilken änglarne uppenbarade för honom. Och jag hörde af dem all ting, och jag förstod vad jag såg." - Derefter följer Historien om änglarne, om deras nedstigande från himmelen och huru de aflade jättar med menniskornas döttrar, samt huru de underviste dessa i krigets och fredens konster, samt i yppighet. Namnet på hufvudandarne äro omtalte, hvilka synas vara af hebreiskt ursprung, men förändrade genom grekiska uttalet. Guds beslut att förstöra dem uppenbaras då för Enoch. Dessa ämnen intaga omkring aderton kapitel, hvilka herr Bruce har öfversatt på Engelska, men trött vid ämnet fortfor han ej vidare. Från det adertonde till det femtionde kapitlet föres Enoch medelst Uriel och Raphael igenom en samling af uppenbarelser, hvilka icke äga mycket sammanhang med det föregående. Han såg de fallna änglarnas brinnande dal, de heligas paradis, jordens yttersta ändar, åskans, vindarnes, blixtens, regnets och daggens förråder, jemte de änglar som hade inseendet öfver dem. Han fördes på stället för den allmänna domen, såg den gamle af dagar på dess thron med alla jordens Konungar framför sig. I femtiondeandra kapitlet säges Noach hafva blifvit oroad öfver menniskoslägtets gränslösa ondska, och, fruktande för hämd, begärt råd af sin store Farfar. Enoch sade honom, att en vattuflod skulle förstöra hela menniskoslägtet och att en eldflod skulle straffa änglarne, dem vattenfloden ej kunde räcka. I femtionde nionde kapitlet företages å nyo ämnet rörande änglarne. Semeiza, Artukafu, Arimeen, Kakabael, Tusael, Ramiel, Dandel och andra, till ett antal af tjugu, synas i spetsen för de fallna änglarne, och gifva tydliga bevis på deras upproriska sinnesstämning. I sextionde andra kefel ger Enoch sin son, Mathusala, en lång berättelse om solen, månan, stjernorna, året, månaderne, vindarne och dylika physiska phenomener. Detta upptager åtta kapitel, hvarefter Patriarken upprepar å nyo i korrthet, hvad han yttrat i det föregående. De återstående tjugu kapitlen innehålla historien om syndafloden, Noachs tillredelser för densamma och den framgång, hvaraf de kröntes. Allt kötts förstöring, med undantag af hans egen familj, och den gudomliga hämndens verkställande på de fallna änglarne samt deras anhängare, slutar detta orimliga och tråkiga verk. Vol. II, pag. 424, 425, 426 i noten." Läsaren torde finna, att denna öfversigt är ofullkomlig och oriktig, i synnerhet den, som meddelas, om de sista tjugu kapitlen. Herr Murray synes hafva kastat en hastig och fördomsfull blick på boken. Han har likväl sedermera talt mera gynnsamt om densamma, ty i en beskrifvande katalog öfver Herr Bruces Österländska manuscripter, hvilken blifvit mig benäget meddelad af deras nu varande ägare, yttrar sig Herr Murray sålunda: "Propheten Enochs bok är i 4:de volumen af Manuscripterna och innefattar trettiotvå tätt och väl skrifna blad. Den står framföre Jobs bok. Den är delad i nittiosex kapitel och äfven i nitton afdelningar, hvilka senare ej stå i samband med kapitlen, och synas hafva blifvit gjorde efter godtycke, utan afseende på verkets innehåll. Språket är den bästa Ethiopiska, och hela boken äger till styl och framställningssätt en särdeles värdighet, som gör intryck på Läsaren och väcker begrepp om dess höga ålderdom."
"Enochs bok bragtes först till Europa af Herr Bruce, och trenne afskrifter, hvilka tillhörde honom, hvaraf ett är i Paris, ett annat i Oxford och det tredje och mest tillförlitliga i denna volume, äro allt hvad som finnes deraf i vår verldsdel. Den måste anses som ganska sällsam, emedan den är en öfversättning från en Grekisk Bok, som långt för detta gått förlorad, och som var äldre än vår Frälsares ankomst och Apostlarnes tidehvarf. Ett ställe ur Enochs bok finnes i 14 och 15 versarne af St. Judæ Epistel i vår Heliga skrift. Några fragmenter af Grekiska originalet meddelas af Kircher, Oed. Aegypt. Vol. II. p. 69. Ämnet för boken är en samling af syner angående fallna änglar, deras af komlingar jättarne, de brott som förorsakade syndafloden, himlens mysterier, stället för yttersta domen öfver menniskor och änglar och åtskilliga delar af verldsbyggnaden, som Enoch sett och berättat för sin son Mathusala. Berättelsen är djerf och fabelaktig, men mäktigt uttryckande dessa grubblande svärmares karakter och känslor, hvilka uppblandade chaldaiska philosophien med Judarnes heliga historia *). Såsom en litterär fornlemning förtjenar den uppmärksamhet, och såsom en ethiopisk bok på den renaste Geeziska dialect och vördad af Abyssinierna såsom af lika anseende med Moses böcker, förtjenar den att framläggas för allmänheten."
*) Denna anmärkning synes mig sakna bevis.


0:13
"Sedan jag sålunda gjort reda för den källa, hvarifrån närvarande öfversättning härleder sig, får jag föga anledning att länge upppehålla mig rörande bevisningen, att ethiopiska öfversättningen af denna Enochs bok innehåller precist samma verk, som den Grekiska öfversättningen, hvilken var känd af Kyrkofäderna. Ty om berättelsen rörande änglarnas nedstigande m. m. i den förra jemföres med innehållet i den sednare, sådant det meddelas af Georgius Synchellus, skall ej något tvifvel uppstå i detta afseende. Den skiljaktighet, som kan äga rum, är efter min tanka endast tillfällig. Detta vore nog för att bevisa verkligheten; men från åtskilliga åberopanden af Kyrkofäderne sjelfva kan en ökad bevisning erhållas. Irenæus i andra århundradet syftade tydligen på Enochs sändning till änglarne, hvilket ej innehålles i det fragment, som Syncellus bevarat: Sed et Enoch, säger han, sive circumcisione placens Deo, cum esset homo, legationes ad angelos fungebatur, et translatus est, et conservatur usque nunc testis justi judicii Dei; quoniam angeli quidem transgressi deciderunt in judicium; homo autem placens translatus est insalutem g). Berättelsen om denna sändning förekommer i fjortonde och femtonde kapitlen af denna öfversättning. Äfven Tertullianus, som skref i samma århundrade, anförer ett tydligt och bestämdt ställe ur det nittiondesjunde kapitlet, 7 och 8 verserne: Et rursus juro vobis, peccatores, quod in diem sanguinis perditionis justitia parata est. Qui servitis lapidibus, et qui imagines facitis aureas, et argenteas et ligneas, et lapideas, et fictiles, et servitis fantasmatibus, et dæmoniis, et spiritus infamibus, et omnibus erroribus non secundum scientiam nullum ab iis inuenitis auxilium h)"

g) Opera p. 319. Ed. Grabe. h) Opera pag. 87. Ed. Paris 1664. Rörande ordet infamibus är följande olika tolkning meddelad af Rigalt. "In Cod. Fulvii Ursini legitur insanis at in Cod. Agobardi infamis." Må hända rätta läsningen är in fanis, i tempel, i enlighet med Ethiopiskan. Sådan har må hända läsningen varit i de två Manuscripterna, som åberopas i noten. Rigalt har ansett ett f. för ett s. i första händelsen, och satt ett m. i stället för n i den sednare, hvilket lätt kan hända, emedan dessa begge bokstäfver vanligen utelemnades i Manuscripterna och uttrycktes genom ett lika horizontelt strek öfver ordet.


0:15
"Till dessa intyg skall jag allenast bifoga ännu ett, nemligen det af Anatolius, Biskop i Laodicea, hvilket omtalas af Eusebius. Äfven de underrättelser, som meddelas i Enoch, bevisa detta, anmärker han, nemligen att första månanden hos Hebreerna inträffar vid dagjemningen i); hvilket har afseende på den berättelse om årets början vid den fjerde porten, som meddelas i LXXI Capitlet, 12 versen - Enoch 72:8
. Hans föregående bevis, hvilket bordt tilläggas, styrker att årliga tidräkningen börjas med vårdagjemningen. Men beviset på likheten imellan ethiopiska öfversättningen och Georgii Syncelli långa fragment är i sig sjelft så fullkomligt, att det icke behöfver något vidare bestyrkande. Och att den Enochs bok, som fanns i flera århundraden efter Christi födelse, var den källa, hvarifrån S:t Judas härledde sitt anförande i 14 och 15 verserne, bevittnas tydligen i hvarje yttrande derom hos de äldre Commentatorerna af den Heliga Skrift. Det är väl sannt, att det särskilda stället ej är citeradt, emedan denna omständighet har måhända synts öfverflödig, då boken var väl känd; men i den Ethiopiska öfversättningen förekommer det tydligen utsatt. I det Bodleianska manuscriptet intager det allt hvad som kallas andra Kapitlet; men i det Parisiska utgör det sista versen af första Kapitlet."

i) Tou de ton proion par' Ebraiois mena perì isemerian einai parastatika kai ta en no Enoch mathemata. Ecclesiastic. Hist. lib vii cap. 32 p. 235. Det här åberopade Anatolii verk skrefs år 276, enligt Bucherius. Se Tillemont's Memoires Hist. Eccl. vol. IV p. 127.


0:16
"Om vi sålunda antaga för afgjort, att ifrågavarande bok är precist den samma, som var känd af St. Judas och Christna Kyrkans fäder, få vi likväl icke deraf draga den slutsats, att han någonsin blifvit iklädd canoniskt anseende. Den synes alltid hafva blifvit räknad ibland den heliga skrifts apocryphiska böcker. Sådan är den plats, som den erhållit enligt de så kallade apostoliska constitutionerna k) Men Irenæus l) och Clemens från Alexandria m) åberopa den verkligen i andra århundradet utan att göra någon anmärkning rörande dess apocryphiska egenskap. Hvaremot Origenes i början af tredje seklet tydligen bestämmer, att Kyrkan ej anser den såsom tillkommen genom gudomlig uppenbarelse: en tais ekklesiaisou panu feretai os theia. n) Likväl då han på ett annat ställe anförer den, synes han medgifva, att det gafs några, som ansågo den såsom canonisk, ty han börjar sitt anförande med den vilkorliga anmärkning: om någon skulle behaga anse den såsom en helig bok, ei to filon paradekesthai os hagion to biblion. o) Äfven i den öfversikt af den Heliga Skrift, som är utgifven med Athanasii arbeten, är den ansedd såsom apocryphisk. Likaledes tillägges den en dylik egenskap af Hieronymus, som syftar derpå mer än en gång, med just samma åsigt af saken. "Manifestissimus liber est" säger han i sin Förklaring öfver 132:dra Psalmen, 3 versen - Ps. 132:3
, "et inter apocryphos computatur et veteres interpretes de isto locuti sunt; nonnulla autem nos diximus non in auctoritatem sed in commemorationem." Jemväl omtalar Augustinus den på samma sätt p); och slutligen i Patriarkens af Constantinopel Nicephori förteckning, skrifven i början af nionde seklet, har den åter fått rum ibland de apocryphiska böckerna q)."

(k Lib. VI. Cap. 16. l) Opera p. 319. m) Opera ed Sylburgii p. 801 et 808. n) Contra Celsum p. 267 ed Spencer. o) In Joannem p. 132, ed Huetii. p) De Civitate Dei Lib. XV. cap. 23. q) Hody. De Bibl. Textibus p. 648.


0:17
"Detta oaktadt, och ehuru hvarken Judiska eller Christna kyrkan medgifvit den canonisk egenskap, har likväl en berömd skriftställare i andra seklet ansett den både såsom tillkommen genom gudomlig uppenbarelse och såsom ett äkta verk af honom, hvars namn den bär. Tertullianus säger i sin afhandling om afgudadyrkan: Hæc igitur ab initio prævidens Spiritus Sanctus etiam ostia in superstitionem ventura præcecinit per antiquissimum prophetam Enoch r). Sålunda tillägger han den uttryckligen gudomlig uppenbarelse och anser den vara skrifven af den äldste propheten Enoch. Men i sin afhandling: de cultu fæminarum, sedan han omtalt s) änglarnas omgänge med menniskornas döttrar och deras derpå följande bestraffning, kommer han genast till frågan rörande dess uteslutande från de canoniska böckerna:"

r) Opera, Pag. 95. s) "Nam et illi, quia ea constituerunt, damnati in poenam mortis deputantur: illi scilicet angeli, qui ad filias hominum de coelo ruerunt, ut hæc quoque ignominia foeminæ accedat. Nam cum et materias quasdam bene occultas et artes plerasque non bene revelatas seculo multo magis imperito prodidissent, (si quidem et metallorum operta nudauerant, et herbarum ingenia traduxerant et incantationum vires promulgaverant et omnem curiositatem usque ad stellarum interpretationem designaverant) proprie et quasi peculiariter fœminis instrumentum istud muliebris gloriæ contulerant? lumina lapillorum, quibus monilia variantur, et circulos ex auro, quibus brachia arcantur; et medicamenta ex fuco, quibus lanæ colorantur; et illum ipsum nigrum pulverem, quo oculorum exordia producuntur." Opera p. 150.


0:18
""Scio," säger han, "scripturam Enoch, quæ hunc ordinem angelis dedit, non recipi a quibusdam, quia nec in armarium Judaicum admittitur. Opinor non putaverunt illam ante cataclysmum editam; post eum casum orbis, omnium rerum abolitorem, salvam esse potuisse. Si ista ration est, recordentur pronepotem ipsius Enoch fuisse superstitem cataclysmi Noë, qui utique domestico nomine et heriditaria traditione audierat et meminerat de proavi sui penes Deum gratia et de omnibus prædicatis Ejus; cum Enoch filio suo Matusalæ nihil aliud mandaverit, quam ut notitiam eorum posteris suis traderet. Igitur sine dubio potuit Noë in prædicationis delegatione successisse, vel quia et alias non tacuisset tam de Dei conservatoris sui dispositione quam de ipsa domus suæ gloria. Hoc si non tam expedite haberet, illud quoque assertionem scripturæ illius tueretur; perinde potuit abolefactam eam violentia cataclysmi in spiritu rursus reformari; quemadmodum et Hierosolymis Babylonia expugnatione deletis, omne instrumentum Judaicæ literaturæ per Esdram constat restauratum. Sed cum Enoch eadem scriptura etiam de Domino prædicavit, a nobis quidem nihil omnino rejiciendum est, quod pertineat ad nos. Et legimus omnem scripturam ædificationi habilem divinitus inspirari. A Judæis potest jam videri propterea rejecta, sicut et cætera fere, quæ Christum sonant. Nec utique mirum hoc, si scripturas aliquas non receperunt de eo locutas, quem et ipsum coram loquentem non erant recepturi. Eo accedit, quod Enoch apud Judam Apostolum testimonium possidet" t)."

t) Opera p. 151.


0:19
"Genom föregående yttrande af Tertullianus, som lefde i slutet af andra århundradet, synes sålunda tydligen ådagalagdt, att på hans tid var Enochs bok ej helt och hållet förkastad såsom ett oäkta och icke genom uppenbarelse tillkommet arbete, ehuru den icke fått plats bland Judarnes kanoniska böcker. Detta oaktadt försäkrar Origenes uttryckligen, icke långt efter början af tredje seklet, att den ej blifvit antagen af Kyrkan. Sanning är, att icke något spår kunnat upptäckas, att den någonsin blifvit räknad bland den heliga Skrifts kanoniska böcker, hvarken af Judarne eller de Christna. Med de skäl, som Tertullianus anförer, såsom bevis på dess äkthet och gudomliga ursprung, har jag ej något att göra, men jag kan icke underlåta den anmärkning, att de skola ej ett enda ögonblick äga någon öfvervikt i den stränga kritikens vågskål. Han förmodar, att boken är skrifven af Enoch sjelf, och gör deraf den slutsats, att den måtte möjligen hafva blifvit förvarad eller omskrifven af Noach; en slutsats, som är alldeles icke mer än blott en möjlighet, hämtad allenast från en förmodan. Dess allusioner på Herren eller snarare på menniskones son, upphöjd af den Gamle af dagar på herrlighetens och domens thron, måtte bevisa, att den är skrifven efter Daniels Bok, men visserligen icke, att den är ett verk af Enoch före Syndafloden. Dessutom tyckes det kända förhållandet, att den aldrig blifvit erkänd såsom en af den Heliga Skrifts kanoniska böcker, vara ett oöfvervinnerligt inkast emot dess höga ålderdom. Icke heller kan St. Judæ åberopande af ett enda ställe bevisa, att han godkände hela boken, mera än St. Pauli anföranden ur vissa hedniska Poeter bevisa, att denne Apostel godkände hvarje del af de verk, som han åberopar. Sådant är Hieronymi yttrande u) hvilket jag alltid ansett såsom tillfredsställande i detta ämne. Sanning är, att St. Judas nyttjar det ordet phropheterat, då han omtalar den apocryphiske Enoch; men låt oss äfven komma ihåg, att St. Paulus använder det liktydiga ordet prophet äfven om en hednisk Poet. Och som det aldrig sattes i tvifvelsmål, innan boken förlorades, att St. Judas verkligen begagnade det i sådan mening, är jag öfvertygad, att nu, sedan boken är återfunnen, någon fråga om annat förhållande ej mer kan uppstå."

u) "Putant quidam Apostolum reprehendendum quod imprudenter lapsus sit, dum falsos doctores arguit, illorum versiculos comprobarit. Quibus breviter respondendum est. In eo quod ait:" Corrumpunt bonos Mores colloquia ma la - 1 Kor. 15:33
- et in illo: Ipsius et genus sumus - Apg. 17:28
; non statim totam Menandri comoediam, et Arati librum, præsenti loco - Tit. 1:12
*) - *) En af them hafver sagt, theras egen Prophet: The Creter äro alltid ljugare, ond djur och late bukar. non totum opus Callimachi sive Epimenidis, quorum alter laudes Jovis canit, alter de oraculis scripsit, per unum versiculum comprobavit; sed Cretenses tantum mendaces vitio gentis increpavit, non ob illam opinionem, qua sunt arguti a poetis, sed ob ingenitam mentiendi facilitatem de proprio eos genauctore confutans. Qui autem putant totum librum debere sequi eum, qui libri usus sit versiculo, videntur mihi et apocryphum Enochi, de quo apostolus Judas in epistola sua testimonium posuit, inter Ecclesiæ scripturas recipere Comm. in Tit. 1:12
.


0:21
"I afseende på den förmodade författaren, om boken verkligen är sammanskrifven af en och samma person, synes föga mera kunna upptäckas, än att han varit en jude och skrifvit på sitt eget språk. Hvarje ställe och hvarje del af boken synes härom bära det mest klara och tydliga vittnesbörd. Såsom bevis, på att den ursprungligen blifvit skrifven på hebreiska, åberopar jag Scaligers omdöme, hvilken jag äfven bör anmärka grundade sin mening på det grekiska fragment, som blifvit förvaradt genom Georgius Syncellus. Då han tillkännagifver de orsaker, som förmått honom att afskrifva och utgifva, hvad han anser såsom judiska lögner och osmakliga fabler, säger han: "Sed quia ex hebraismo conversa sunt, ut etiam mediocriter hebraice perito constare potest, et vetustissimus est liber, et a Tertulliano ex eo quædam adducuntur, quæ huc alludunt, et qvod caput est, locus, qui in Epistola Judæ de angelis prævaricatoribus producitur, manifesto ex hoc fragmento excerptus est, malui tædium describendi devorare, quam committere, ut illis benevoli lectores diutuis carerent v.)""

v) In Chron. Euseb. p. 405.


0:24
"Antagande således såsom gifvet, att ifrågavarande bok är ett verk af någon okänd Jude under det lånta namnet Enoch, skall jag nu undersöka, hvilka kännetecken vi hafva, för att bestämma den period, då den kan hafva blifvit skrifven. Att denna period var någon som inträffar före början af christna tidräkningen, kan icke sättas i fråga, då vi erinra oss, att den blifvit åberopad af St. Judas, visserligen icke såsom en af Enoch sjelf oemotsägligen författad skrift (ty oaktadt det cabbalistiska vittnesbördet blef den aldrig, såsom jag anmärkt, intagen bland den Heliga Skrifts canoniska böcker) utan såsom en, hvilken tillskrifves honom. Vi äro således försedde med bevis i afseende på den tid, efter hvilken den icke möjligen kan hafva blifvit skrifven; och om vi ord för ord utforska dess innehåll, skola vi genast finna den tid, före hvilken den lika omöjligen kan hafva blifvit författad. Denna tid är tydligen Babyloniska fångenskapen ty samma uttryck och beskrifningssätt, som förekomma hos Daniel, finner man äfven häri vid framställningen af den Gamle af Dagar, kommande jemte Menniskones Son till doms x). Den kan således icke hafva blifvit skrifven före denna fångenskap. Detta är likväl icke all den visshet, som vi äro i stånd att erhålla, ty det finnes inre bevis, som äro tillräckliga för bestyrkandet, att den blifvit skrifven långt efter början och äfven slutet af babyloniska fångenskapen."



0:25
"Från det 83 till det 90 kapitlet meddelas en allegorisk berättelse om de hufvudhändelser, som omtalas uti den heliga historien, nog tydlig till innehållet, för att icke missförstås. Nu är i denna allegori styrelsen öfver Judiska Nationen fortsatt ända till slutet af sjuttio Furstars regering under bilden af sjuttio herdar, som vakta hjorden. Saul, David och Salomon äro först tydligen utmärkta y). Sedan säges, att dessa sjuttio furstar eller herdar hafva blifvit tillsatta öfver fåren z); trettio sju af dem äro sammansatta i en klass, såsom styrande dem under hvar sin period a). Derefter tjugutre b) och slutligen tolf c). Men här synes mig, att ett litet misstag i antalet af bilderna blifvit begånget, emedan dessa tre tal, 37, 23 och 12, göra tillsammans 72, och ej 70. Derföre borde vi sannolikt läsa 35 i stället för 37 i första talet, ty sedan de 23 äro uppräknade, är det anmärkt, att de med sina perioder göra 58 perioder fulltaliga; 35 och 23 gör 58. Då vi således antaga 35 såsom antalet i första klassen af styrande efter Salomon, skola vi finna, att dessa utgöra precist antalet af Konungarne i Juda och Israel förenade med hvarandra intill babyloniska fångenskapen, om vi utelemna dem, hvilka endast innehade makten för några få månader eller en ännu kortare tid under oroligheter."



0:26
"De trettiofem konungarne öfver Juda och Israel äro följande: Af Juda 1. Rehoboam, 2. Abijam, 3. Asa, 4. Jehoshaphat, 5. Jehoram, 6. Ahaziah, 7. Athaliah, 8. Jehoaash, 9. Amaziah, 10. Azariah eller som han kallas i Chrönike-boken Uzziah, 11. Jotham, 12. Ahaz, 13. Hezekiah, 14. Manasseh, 15. Amon, 16. Josiah, 17. Jehojakim, 18. Jehoiakin, 19. Zedekiah, Af Israel 1. Jeroboam, 2. Nadab, 3. Baasha, 4 Elah, 5. Omri, 6. Ahab, 7. Ahaziah, 8. Joram, 9. Jehu, 10. Jehoahaz, 11. Jehoash, 12. Jeroboam II, 13, Menahem, 14. Pekaiah, 15. Pekah, 16. Hosea. I denna förtekning är Jehoahaz, son af Josiah, utesluten ibland Juda Konungar, emedan han blef afsatt efter blott tre månaders regering; hans äldre bror Jehoiakim uphöjdes på thronen i hans ställe genom Pharaoh Nechoh d). Äfvenså ibland Israels Konungar äro uteslutne namnen af Zimri, som regerade blott sju dagar; Tibni, Omris medtäflare, hvilken synes aldrig hafva varit i verklig besittning af makten; Zechariah, som efter Jeroboam II regerade blott sex månader, och hans efterträdare Shallum, som endast regerade en månad."



0:27
"Nästa klassen af Regenter, hvarpå syftas, innefattar utländska Monarker, hvilka styrde öfver Israels barn efter babyloniska fångenskapen, då de upphörde att hafva Regenter af egen stam. Dessa tjugutre herdar, som voro tillsatta öfver hjorden, äro tydligen de Babyloniske, Persiske och Macedoniske Konungar, under vilkas välde de tid efter annan råkade, till dess de återvunno sitt oberoende under Asmonæiska familjen. Då de blefvo förda i fångenskapen, och flere år derefter, var Nebuchadnezzar Konung i Babylon, hvilken efterträddes af Evilmerodoch, Neriglissar och Belshazzar. Sedan Persiske Konungen Cyrus bemäktigat sig Babylon, var ordningen af de nya Konungarne följande: Darius Medus, Cyrus, Cambyses, Darius Hytaspis, Xerxes, Artaxerxes Longimanus, Darius Nothos, Artaxerxes Mnemon, Ochus, Arogus och Darius. Med denne slutar Persiska väldet. Sedan följde de Macedoniska Regenterna i denna ordning: Alexander, Ptolomæus Soter, som efter Alexanders död först bemäktigade sig styrelsen öfver Judæen, Ptolomæus Philadelphus, Ptolomæus Euergetes, Ptolomæus Philopator, Antiochus den Store, som var Macedoniske Konungen öfver Syrien och ryckte styrelsen öfver Judæen från Ptolomæerne e) Seleucus Philopator och Antiochus Epiphanes. Om nu de fyra babyloniske Regenterna och de ellofva persiska tilläggas dessa åtta macedoniska, skall hela antalet uppgå till 23, som svarar emot andra klassens antal."

e) Historieskrifvarne hafva tviflat, huruvida Antiochus, som eröfrade Judæen, under det Ptolemæus Epiphanes var ett barn, någonsin verkligen återställde det till honom sedermera. Det synes, såsom han icke hade gjort det. Se Prideaux's Connection vol u. p. 150. Men denna fråga ändrar icke vår åsigt; ty antalet blir detsamma, om vi sätta Ptolomæus Epiphanes i stället för Antiochus och börja Syriska Konungalängden med Seleucus Philopator, hvilken oemotsägligen regerade der.


0:29
"Herodis regering var ganska långvarig och räckte i 34 år, och synes det sannolikt, att Enochs bok blifvit skrifven i början af hans regering. Hade författaren lefvat till denna tid, och sett slutet af Herodis efterträdare, skulle han ej hafva inskränkt antalet af de inländske furstarne till tolf efter Macedoniernas utdrifvande, äfven om vi förmoda honom hafva börjat räkningen med Judas Maccabæus i stället för Matthias. Ty efter Herodis den Stores död blef det rike, hvaröfver han regerade, deladt i tre delar, nemligen: Archelaus a), som regerade öfver egentliga Judæen, Idumæen och Samarien, Philip öfver Auronitis, Trachonitis, Paneas och Batanæa; Herodes Antipas öfver Galilæen och Peræa. Sedermera blefvo Herodis den stores Stater åter förenade och regerade af Agrippa, så att, om vi äfven börja räkningen med Judas Maccabæus, blifver de infödda furstarnas antal femton i stället för tolf. Men författaren till denna bok har visserligen icke på detta sätt kunna börja sin räkning; ty i sådant fall skulle hans antal icke hafva blifvit 12, utan 14, då Herodis trenne söner Archelaus, Philip och Antipas började regeringen öfver sina länder på en och samma gång, hvilken omständighet skulle genast hafva ökat antalet från 11 till 14."

a) Men när han hörde, att Archelaus var rådande i Judeska landet i sin faders Herodis stad, räddes han fara dit; och fick befallning af Gud i sömnen, och for in uti Galilee landsändar, Matt. 2:22
, hvarest Herodes Antipas regerade. Se Luk. 3:1 f
.


0:30
"Föregående skäl synas, efter mitt eget omdöme, fullkomligen bevisa, att denna bok är skrifven blott några få år före Christna tidräkningen. Att den icke blifvit skrifven mycket långt före densamma, ådagalägges genom ett annat ställe deri. I 54 Cap. 9 versen - Enoch 56:5
. - omtalas anförarne från öster ibland de Parther och Meder, hvilka införas såsom störtande Konungarne från deras throner, framspringande liksom lejon från deras kulor, och liksom uthungrade ulfvar midt uti hjorden. Nu vor Partherne aldeles okände i historien till ungefär tvåhundrade femtio år före Christi födelse, då de under ledningen af Arsaces (alla deras följande Konungars familj namn) gjorde uppror emot Antiochus Theus som var Konung i Syrien. Det var likväl ej förr än år 230 före Christi födelse, som deras välde blef stadgadt, då Arsaces slog och tillfångatog den Syriske Monarchen Seleucus Callinicus, samt då först antog titeln af Konung i Parthien. Småningom borttogo de ifrån Syriska Riket hvarje provins på östra sidan om Euphrat, så att omkring år 140 före Christi födelse räckte deras vidlöftiga rike från Ganges till Euphrat, och från Euphrat till berget Caucasus a). Men ännu ett århundrade förflöt, innan de kommo i direct beröring med romerska makten. Slutligen under Cæsars, Pompeji och Crassi triumvirat blef dock provinsen Syriens styrelse öfverlemnad åt Crassus, hvars omåttliga snålhet och högmod förmådde honom att söka öfverväldiga det Parthiska riket. År 54 före Christi födelse gick han öfver Euphrat och var i början lycklig; men följande året, sedan han förlorat sin son på slagfältet, stupade han sjelf, och hela hans armée blef förstörd. Nu inföllo Partherne i sin ordning uti Syrien, och år 41 före Christi födelse hade de redan gjort sig mästare af hela landet, med undantag endast af sjöstaden Tyrus a). Sedermera eröfrade de året derpå Jerusalem och upphöjde Antigonus, den siste af Asmoneiska ätten, på thronen i stället för Herodes, hvilken de drefvo ur landet. Men här stannade icke strömmen af deras krigiska rykte, ty änskönt de blefvo tillbakadrifne öfver Euphrat, i följd af deras förträfflige och namnkunnige generals Pacori död b) blef likväl Antonius, då han år 36 efter Christi födelse, om ej med Crassi girighet, åtminstone med hans högmod, förnyade det djerfva försöket att kufva dem, utdrifven af dem ur det land, hvari han inbrutit, och led ett fullkomligt nederlag samt omätliga förluster. Vi denna tid var må hända parthiska vapnens anseende som störst a); och det är sannolikt, att vid denna period, eller åtminstone ej långt derefter, blef Enochs bok skrifven."

a) Detta vidsträckte välde ägde rum under Mithri dates den store. "Dum hæc apud Bactros geruntur, interim inter Parthos et Medos bellum oritur. Cum varius utriusque populi casus fuisset, ad pstremum victoria penes Parthos fuit. His viribus auctus Mithridates Mediæ Pacasin præponit, ipse in Hyrcaniam profiscitur. Unde reversus bellum cum Elymæorum rege gessit; quo victo hanc quoque gentem regno adjecit; imperiumque Parthorum a monte Caucaso, multis populis in ditionem redactis, usque ad flumen Euphratem protulit" Justin. lib. XLI Cap. 6. a) Ho men Pakoros ten Syrian echeirouto kai pasan ge auten, plen Tyrou katestrépsato Dio Cassius lib. XLVIII. §. 26. p. 545 ed. Reimar. b) Pacorus var son af Orodes, då regerande Konung i Parthien. På följande känslofulla sätt beskrifver Justinus Orodis sorg öfver förlusten af sin älskade son: "Multis diebus non alloqui quemquam, non cibum sumere, non vocem mittere, ita ut etiam mutus factus videretur. Post multos deinde dies, ubi dolor vocem laxaverat, nihil aliud quam Pacorum vocabat; Pacorus illi videri, Pacorus audiri videbatur, cum illo loqui, cum illo consistere; interdum quasi amissum flebiliter dolebat" Lib. XLII Cap. 4. a) Dio Cassius, som omtalar vidden af deras välde, anmärker, att det slutligen blefvo i stånd att täfla med Romrarne, och att med jemngoda stridskrafter fortsätta den stora striden om herraväldet: teleutontes de, epi tosouto kai tes doxes kai tes dynameos echoresan, hoste kai tois Romaios tote apolemesai, kai deuro aei antipaloi namízesthai. Lib. XL §. 14. p. 233. Justinus framställer dem delande med Romrarne väldet öfver hela verlden. "Parthi, säger han, penes quos, velut divisione Orbis cum Romanis facta, nunc Orientis imperium est &c." och i det följande anmärker han: "A Romanis quoque trinis (binis?) bellis per maximos duces, florentissimis temporibus laccessiti, soli ex omnibus gentibus non pares solum, verum etiam victores fuere." Lib. XLI. Cap. 1.


0:31
"Jag skall likaledes tillägga, att den brukade termen, Partherne, synes innebära, att den apocryphiske Enoch icke lefvat efter den tid, då detta folks egentliga namn blef bättre kändt genom deras täta infall i vestra delarne af Asien. Författaren till Maccabeernas första bok, hvars historia räcker ända till Johannis Hyrcani död år 107 före Christi födelse, utmärker dem med det mera allmänna namnet Perser, på följande ställe: "Uti hundrade andra och sjutionde årena" (nemligen år 140 före Christi födelse) "rustade sig Konung Demetrius Nicator och drog in i Meden efter hjelp emot Tryphon. Men då Arsaces, Konungen i Persien och Meden, förnam, att Demetrius var in i hans rike dragen, sände han en höfvitsman ut emot honom, och befalte, att han skulle honom fånga, och lefvande sig föra skulle. Denne höfvitsmannen slog Demetrii folk och grep honom, och förden till sin Konung Arsaces a). Då höll honom Arsaces fången och lät bevaran." 14 Cap. 1. 2, 3. vers. — Som Parthien från början ej var annat än en obetydlig provins af Persien, så blef folket, som bebodde den, liksom de öfrige provinserne, först utan åtskillnad genom en naturlig språkvridning kalladt Perser af främmande och aflägsna nationer."

a) Den Arsaces, som här menas, var Mithridates; Arsaces var ett gemensamt namn för alla parthiska Konungar. Förloppet är omtalt af Justinus Lib. XXXVIII, Cap. IX


0:32
"En annan omständighet synes äfven bevisa, att boken ej blifvit skrifven under en tidigare period af parthiska väldet, eller snarare att den ej blifvit skrifven förr, än omkring den tid, Herodes regerade. Det säges, "Mitt rättfärdiga folks loggolf, gångstig och stad skall hindra framgången för deras rytteri" b). Nu ägde Parthernas inbrott i Judæen, på hvilket här syftas, icke rum förrän år 40 före Christi födelse, då de afsatte Hyrcanus och upphöjde Antigonus på thronen, hvilken tre år derefter eller år 37 afsattes af Romrarne till förmån för Herodes. Är det icke således sannolikt, att Parthernas inbrott i Judæen vid den omtalte perioden, i sjelfva verket det enda, som omnämnes, måtte hafva varit Författaren bekant, då han skref det anförda stället? Om detta förhållande ej skulle ensamt anses såsom afgörande, så stärker det åtminstone ganska mycket det skäl, som blifvit grundadt på uppenbarelsen af de Sjuttio herdar eller furstar."



0:33
"Jag bör likväl anmärka, att Grabe i sitt Specilegium S. S. Patrum gissar, att Enochs Bok blifvit omtalt af Eupolemus; och Fabridius antager, att den äfven blifvit omnämnd af Alexander Polyhistor. Om nu dessa critici hafva rätt i sina uppgifter, skall slutföljden bli, att den måste vara skrifven vid en tidigare period, än jag förmodadt, emedan Alexander Polyhistor lefde omkring Nittio år före Christi födelse, och Eupolemus på en ännu aflägsnare tid. Men de synas begge hafva misstagit sig. Såsom bevis på sin gissning gör Grabe följande citation: "Validissime autem hoc confirmatur exinde, quod Alexander Polyhistor apud Eusebium de Præpar. Evangel. Lib IX Cap. 17 pag. 419 testetur, Eupolemum de Enocho scripsisse, touton heurekenai proton ten astrologian, ouk Aigyptious — Hellenas de legein ton Atlanta eurekenai astrologian einai de ton Atlanta ton auton kai Enoch; Eum primum invenisse astrologiam, non Ægyptios — Et Græcos quidem Atlantem astrologiæ inventorem facere, sed Atlantem illum ipsum Enochum fuisse a). Derefter tillägger han ett anförande, som Georgius Syncellus gjort utur Enochs bok, hvari Ärk-ängeln Uriel säges hafva undervisat Enoch om himla-kropparnes lagar och rörelse, och häraf gör han den slutsats: att Eupolemus måste hafva hämtat sina tankar rörande Enochs astronomiska kunskap från samma källa. Men visserligen har blott en judisk tradition, att Enoch var fader till Astronomien, deri han skulle blifvit undervisad af änglarne, varit ansedd såsom tillräcklig grund för Eupolemi yttrande, utan att man behöfver förmoda, det han härledde detsamma från ifrågavarande bok, eller ock hafva måhända särskilda delar af sjelfa boken blifvit författade på olika tider."

a) p. 345


0:34
"Fabricius nämner helt enkelt, att Syncellus anförer följande ställe ur Alexander Polyhistor: paralabontas apo tou tetartou ton Egregóron archontos Chorabiel, to tou helíou anakukleumatikon metron einai en zodioi dodeka, moirais triakosíais hexékonta; a quarto Egregororum principe Chorabiele edoctos, mensuram periodi solis absolvi per duodecim signa; gradibus trecentis et sexaginta b) Men om denne lärde Criticus fullkomligen undersökt innehållet, skulle han hafva funnit, att de anförda orden äro af Georgius Syncellus sjelf, och icke af Alexander Polyhistor. På den föregående sidan hade Syncellus meddelt ett långt anförande ur Alexander Polyhistor, innehållande en berättelse om de tio Konungarnes regering före syndafloden, en berättelse, hvilken han anser såsom fabelaktig och bemödar sig att vederlägga såsom orimlig genom samma yttrande, hvarur Fabricius har gjort föregående utdrag. Han säger: Dio kai peri ton apeiron eton, kai ton deka basileon ton pro tou kataklysmou, kai hosa alla atopa hen aute lélekta apagoreúon medèn einai alethès, oudè ten ton eton eis analysin heméron (f. ten ton eton eis heméras analysin) e merismon apodechomai oude tous tauta allegorésantas, kai eipontas ton eniauton hemeran logízesthai ton pro tou kataklysmou a). Derföre lemnande å sido alla orimliga och osanna saker, som läsas deri, rörande en omätlig tidrymd af år och de tio Konungarne före syndafloden, förkastar jag allt, hvad som har afseende på årens upplösning och delning i dagar, och deras theori, som sålunda uttyda meningen och säger, att ett år före syndafloden bör räknas såsom en dag. Derefter följer genast det stället, Fabricius anfört, paralabontas etc. hvilka hafva lärt af Egregori Chorabiels fjerde furste, att Solens omloppstid afmätes genom tolf himlatecken delade i 360 grader. Detta är tydligen icke Alexander Polyhistors språk och uttrycket icke hans, utan Georgii Syncelli tankar, hvilken senare förut hade åberopat och nu vederlägger denne författares uppgift."

b) Codex pseudoepigraphus V. Test. vol. i. p. 198. a) G. Syncelli Chronographia p. 32.


0:36
"Det bör måhända anmärkas såsom en sällsamhet, att en bok, författad icke mer än ett hundrade år före den tid, St. Judæ epistel skrefs a), skulle på en så kort tidrymd hafva blifvit så känd hos allmänheten, att den af några varit ansedd såsom ett äkta verk af Patriarken Enoch. Deraf följer likväl på intet sätt, att boken, emedan den bär Enochs namn, derföre blifvit i allmänhet ansedd såsom verkligen författad af honom. Vishetsboken bär Salomons namn, och författaren antager äfven hans karakter; men hvem kan häraf draga den slutsats, att den verkligen var ett verk af den inspirerade Monarken sjelf? Om, icke desto mindre, någon verkligen fanns under ifrågavarande period, som ansåg Enochs bok såsom äkta, så är detta måhända ej en så märkvärdig omständighet, som det vid första ögonkastet må synas. Ty ehuru denna bok är tydligen skrifven af en Jude, kan dess författare likväl icke hafva bott i Palestina, så att den måste hafva blifvit utgifen och kommit från ett annat, och såsom jag tror, aflägset land. I följd heraf har dess ursprung varit eller sannolikt blifvit invickladt i mörker."

a) Denna Epistel förmodas i allmänhet hafva blifvit skrifven omkring år 70. Om vi förmoda, att Enochs bok blifvit skrifven i åttonde året af Herodis regering, det vill säga 30 år före Christi födelse, så är den jemt etthundrade år äldre än St. Judæ Epistel.


0:37
"Såsom bevis derpå, att Författaren ej kan hafva bott i Palestina, blir det endast nödvändigt, att taga i öfvervägande, hvad som uppgifves i 71 Capitlet rörande dagarnes längd under åtskilliga tider af året - Enoch 72:1-37
. Det inre bevis, som detta Capitel innehåller, synes afgörande i detta afseende. Ty sedan han delat dagen och natten i aderton delar, framställer den apocryphiske Enoch tydligen den längsta dagen på året såsom innehållande tolf af dessa aderton delar a). Nu är förhållandet imellan 12 och 18 precist detsamma som imellan 16 och 24, hvilket sistnämnde tal är dygnets närvarande fördelning i timmar. Om vi således öfverväga, under hvad latitud ett land måste vara beläget, för att hafva sexton timmars lång dag, skola vi genast finna, att Palestina icke kan vara ett sådant. Det är visserligen möjligt, att författaren kan hafva varit mindre nogräknad i afseende på underdelningarne, då han sökte uttrycka dagens proportionela tillvext efter vårdagsjemningen, så att förlängningen blifvit ordentligen en del för hvarje månad; men han lärer svårligen hafva i resultatet kunnat mycket afvika från en noggrann kännedom. Vi kunna således med säkerhet sluta, att det land, hvari Författaren lefvat, icke varit beläget nedom 45:e graden nordlig latitud, hvarest den längsta dagen är 15½ timmar, och må hända icke högre än 49:de graden, hvarest den längsta dagen är precist 16 timmar. Häraf följer, att landet, hvarest han skref, var beläget åtminstone omkring norra stränderna af Kaspiska eller Svarta hafven; sannolikt någonstädes imellan de norra stränderna af dessa begge haf."

a) Vid denna tid förlänges dagen och blir dubbelt så lång som natten, upptagande tolf delar, hvaremot natten förkortas till sex delar. Enoch 72:14-15
.


0:38
"Om denna sista gissning är grundad; så hörer författaren till Enochs bok må hända till någon af dessa stammar, hvilka Salmanesar borförde och skickade att bo i Halah och i Habor vid strömmen Gözan och i Medernas städer och hvilka aldrig återkommo från fångenskapen a). Grotius anmärker b) att några Uttolkare förmena det här omtalta Halah vara Colchis, och Havor vara Iberien, hvilka begge länder voro belägna under den polhöjd, som jag omnämnt, en förmodan, hvilken synes hämta styrka från ett ställe i Herodotus, hvari omnämnes, att invånarna i Colchis på hans tid nyttjade omskärelsen. Det bör äfvenledes tilläggas, att som Medien är beläget på södra eller sydvestra kusten af Kaspiska hafvet, det ej synes osannolikt, att de fångna Israeliterna, hvilka voro afstängde från återvändandet till deras eget land, gjorde en utflyttning ännu längre i norr, för att vinna mera säkerhet och oberoende. Men det är ej af någon vigt, att med nogrannhet bestämma det land, hvari denna bok blifvit skrifven. Det är tillräckligt att vara försäkrad, det dess författare oemotsägligen bebodde ett klimat, som var aflägset från Judæen, och detta bevisas fullkomligen allenast genom den berättelse, som är meddelad rörande dagens och nattens längd under årets olika tider. Således författad, under antaget namn och karakter af Enoch, och införd i Judæen ifrån ett aflägset land, kunde den ej hafva blifvit väl känd eller citerad under något annat namn än Enochs bok, och ehuru dess innehåll i allmänhet, i anseende till dess orimligheter, måste hafva blifvit ansedt såsom apocryphiskt, hafva likväl må hända några funnits, som bedragne af dess yttre vittnesbörd och anspråk, af okunnighet ansett den samma såsom ett äkta verk ar Patriarken sjelf."

a) 2 Kon. 17:6
och 1 Krön. 5:26
. b) "Alii vero per HLH Colchos par RMH Iberos Asiæ tum hic tum l. Paral v. in fine intrepretantur: et qui eo deducti sunt, putant eos esse, quos Colchos e Syris ortos et circumcisos fuisse narrat Herodotus; Ponticos illos scilicet etiam in Actis et Petri Epistola memoratos." Stället hos Heradotus, som här åberopas, är följande: alla toisi de mallon, hoti mounoi panton anthropon Kolkoi, kai Aigyptioi, kai Aithiopes peritamnontai ap arches aidoia Foínikes de kai Syríoi oi hen te Palaistíne kai autoi homologéousi par Aigyptíon memathekénai. Lib. II Cap. CIV p. 127. ed Gale.


0:40
"I denna bok utmärkes klart och tydligen ett väsende, som af Andarnes Herre blifvit ganska högt upphöjdt under benämningarne af Menniskones Son a) den utvalde b) Messias c), och Guds Son d). Tvister hafva uppstått rörande naturen hos Menniskones Son, såsom den beskrifves i Daniels syn, och Unitarierne påstå, att hans tillvarelse började med Jesu Christi födelse, försäkrande, utan fruktan för motsägelse, att ingen Jude, af hvad tid som helst, haft den tankan, att han förut tillkommit, och mycket mindre någonsin ansett honom såsom ett föremål för gudomlig dyrkan. Men att judiska läran före Christi födelse skiljer sig i detta afseende helt och hållet från hvad Unitarierne påstått den hafva varit, det har jag visat i mina anmärkningar vid första boken af Esra a). Denna bok, som nu är i fråga, lemnar likväl ett ännu mera bestämdt vittnesbörd i samma ämne."



0:41
"Den apocryphiske Enoch afskrifver tydligen efter Daniel, och det desto heldre, som hans mera utförliga beskrifning af Profetens uppenbarelse kan måhända anses såsom en förklaring af dess mening, i enlighet med de läror, som då för tiden ägde rum bland Judarne. Under denna synpunkt, äro åtminstone hans yttranden af mycken vigt, emedan han ej kunnat röna någon inflytelse af christna fördomar. Syftande på Menniskones Son säger han: Innan Solen och tecknen blefvo skapade, innan himmelens stjernor voro danade, blef hans namn åkalladt i närvaro af Andarnes Herre — — — Alla som dväljas på jorden, skola falla ned och tillbedja honom, skola välsigna och prisa honom och sjunga lofsånger för honom i Andarnes Herres namn. Derföre har den ende utvalde och förborgade varit till inför honom, innan verlden blef skapad, och i evighet b). Vidare då han talar om den för skräckelse, som skall intaga de mäktige på jorden på domens dag, uttrycker han sig på följande sätt: De skola förvånas och nedböja sina ansigten, och de skola angripas af förvirring, då de få se Qvinnans Son sittande på dess herrlighets thron. Då skola Konungar, Furstar och alla de som besitta jorden prisa honom, som har välde över allting, honom som var dold; ty ifrån begynnelsen har Menniskones Son varit till i hemlighet, hvilken den aldrahögste förvarat i sin makts närvaro och uppenbarat för de utvalde. - - - Alla Konungar, Furstar, de som äro högst uppsatte och de som regera öfver jorden, skola falla ned på sina ansigten framför honom och tillbedja honom. De skola fästa sina förhoppningar på denna Menniskones Son och anropa honom och bönfalla hos honom om nåd a)."



0:43
"Icke heller har denna syftning sålunda allenast afseende på den ende utvalde eller Messias, utan äfven på en annan gudomlig person eller makt, hvilka båda under det förenade namnet af Herrarne föreställas såsom sväfvande öfver vattnet, det vill säga, såsom jag förstår det, öfver den flytande massan af oformat ämne, då skapelsen skedde. "Han, den ende utvalde, säges det, skall ropa på hvarje makt i himlarne, på allt det heliga ofvanefter och på Guds makt. Cherabim, Seraphim och Ophanim, alla maktens änglar och alla Herrans änglar, nemligen den ende utvaldes och den andra maktens, hvilka på jorden sväfvade över vattnet den dagen, skola höja sina förenade röster" &c a). Detta ställe innehåller en tydlig syftning på 1:sta versen af 1 Moses Bok, hvari säges, att Guds ande sväfvade öfver vattnet. Som således den här gifna mera fullständiga beskrifningen på Menniskones Son må kunna anses såsom en Judisk uttolkningen för dagen af Daniels uppenbarelse, så måste äfven, efter mitt omdöme, den sist omtalta syftningen på 1 Moses bok anses som en uttolkning af samma egenskap, öfver den berättelse af Moses, som beskrifver skapelsens början. Här hafva vi således icke blott ett tillkännagifvande om en flerfaldighet, utan äfven om en bestämd och tydlig treenighet af personer, under den högsta benämningen af Herrar, hvaraf tvenne, som få namn af den ende utvalde och den andra (gudomliga) magten, föreställas såsom icke mindre sysselsatta, än Andarnas Herre sjelf, med verldens danande; och det bör tilläggas, att en särskild klass af Änglar omtalas såsom egentligen tjenande dessa, i egenskap af de mera omedelbare agenterna för skapelse-verket."



0:44
"Detta skäl, som är ett bevis, att Judarne före Christi födelse trodde på Treenighetsläran, synes mig vara mycket viktigare och mer afgörande än det, som ofta blifvit hämtadt från de philosophiska grundsatserna i den gamla Cabbala, och som jag tillstår icke är enligt min öfvertygelse tillfredsställande. Jag vet väl, att cabbalistiska Theologien har sitt aziluth eller emanationer från Gudomligheten; men att dessa aldrig af Judarna sjelfva under någon tidpunkt ansågos för särskilda personer, utan endast för särskildta krafter i Gudomen, derom är jag öfvertygad, oaktadt flera christnas meningar i ämnet. Sannt är, att om detta påstående har någon styrka, synes det bevisa mer, än dess förfäktare önska; ty det ådagalägger, att Judarne trodde på tio, och ej på tre personliga emanationer från Gudomen, ty så stort är antalet af Sephiroth a)."

a) De som uti Cabbalas Sephiroth upptäcka läran om Christna Treenigheten, inskränka spåren deraf till de tre första, utan att erinra sig, att alla äro af cabbalisterna lika ansedda för gudomliga emanationer och utgöra det mångfaldiga begreppet af Gud såsom för oss framstäldt i Hans verk. Innan den stora orsaken till alla orsaker, den hemligaste af alla hemliga varelser, skapade verlden, innan han skapade föremål fattliga för förnuftet eller frambragte någon form, var Han sjelf, säga de, ensam utan skapnad eller likhet. Men då skapelsen börjades och Hans tillvarelse blef bevislig endast genom Hans krafts yttring, upprann från Hans eget väsendes oändlighet de förste af de gudomlige Sephiroth eller enumerationerna, meddelande i åtskilliga grader ett oupphörligt flöde af Gudom till nio andra, hvilka alla förenade utveckla för oss ett tiofaldigt begrepp om Gudomen. Samma förening förmodas likväl äga rum imellan alla tio, som emellan de tre första eller de sju sista af dem, blifvande alla ansedde såsom väl skiljaktiga i sina olika verkningar, men såsom oskiljaktiga till sin natur. Dessutom om de tre första afskiljas från de återstående såsom rent intellectuela emanationer, skall likväl den stora källan till sjelfva Gudomligheten förgätas: Den, "i hvars makt det är," såsom Zohar anmärker, "att hos dem öka eller minska sitt inflytande efter sitt eget goda behag". Edit. Mant. vol. ü. pag. 43. Ty ehuru namnet på den förnämsta källan till allt gudomligt utflytande Or En Soph eller det oändliga ljuset, såsom cabbalisterne kalla honom, någon gång tillägges Kethen eller kronan, den förste af Sephiroth, så är likväl Or En Soph sjelf tydligen åtskild från den likasom från varje annan Sephiroth. Deras påstående, som resonnera i följd af dylika grundsatser, hvilar således, fruktar jag, på ingen säker grund, utan synes snarare bevisa en fyrfaldighet, än en treenighet af personer i Gudomen, äfven om endast tre af Sephiroth upptagas i räkningen.


1:2
"Enoch, en rättfärdig man, som var med Gud, svarade och talte, då hans ögon voro öppne, och då han såg en helig syn i himlarne. Detta visade änglarne mig. Genom dem hörde jag allting och förstod hvad jag såg; det som icke skall ske under detta slägte, men under ett slägte, som skall komma under en aflägsen tid för de utvaldes skull."



1:9
"Se, han kommer med tio tusende af sina heliga, att hålla dom öfver dem, att förstöra de ogudaktiga, att straffa allt kött för allt hvad de syndige och ogudaktige hafva gjort och begått emot Honom."

a) Åberopadt af St. Judas v. 14 och 15. Jud. 1:14-15
.


5:7
"De utvalde skola äga ljus, glädje och fred, och de skola ärfva jorden. Men J ohelige skolen förbannas."



6:1
"Det hände, att sedan antalet af menniskornas söner blifvit mångdubbladt i dessa dagar, föddes döttrar åt dem, behagliga och sköna."



6:2
"Och då änglarne, himmelens söner, sågo dem, blefvo de intagna af kärlek till dem, sägande sig emellan: kom, låt oss utvälja hustrur åt oss af menniskors afföda, och låt oss afla barn."



6:6
"Deras hela antal var två hundrade, hvilka nedstego på Ardis, som är spetsen af berget Armon. Detta berg blef derföre kalladt Armon, emedan de hade svurit på det och förbundit sig genom ömsesidiga förbannelser."



7:1
"Och de togo sig hustrur, hvar och en väljande för sig, hvilka de började att nalkas, och med hvilka de lefde tillsammans, lärande dem trolldom, besvärjningar och sönderdelandet af rötter och träd."



7:2
"Och qvinnorna blefvo hafvande och framfödde jättar. Hvilka hvardera hade en kroppshöjd af 450 fot."



9:4
"Då sade de till deras Herre och Konung: Du är Herrars Herre, Gudars Gud, Konungars Konung. Din helighets thron varar ifrån evighet till evighet, och från evighet till evighet är ditt namn helgadt och förherrligadt. Du är välsignad och förherrligad."



9:5
"Du har gjort all ting, du äger makt öfver all ting; och all ting äro öppne och uppenbare för dig. Du ser all ting, och ingenting kan blifva doldt för dig."



10:12
"Och då alla deras söner skola blifva slagne, och de få se sina älskade förgås, bind dem då för sjuttio slägten ned under jorden till domens och förstörelsens dag, till dess domen, hvars verkan skall räcka i evighet, blifver fullbordad."



10:13
"Då skola de blifva bortförda i eldens och plågornas djupaste afgrunder, och de skola instängas i fängelse för evighet."



12:1
"Före alla dessa händelser blef Enoch dold; ej heller visste någon af menniskornas söner, hvarest han var dold, hvar han hade varit och hvad som hade händt."



12:2
"Han var helt och hållet sysselsatt hos den Ende Helige och hos väktarne i Hans dagar."



14:8
"En uppenbarelse syntes sålunda för mig. Se, i denna uppenbarelse lockade moln och töcken mig; irrande stjernor och ljungande blixtar drefvo och tryckte mig framåt, under det vindarne i min uppenbarelse biträdde min flykt och påskyndade min resa. De upplyfte mig högt upp till himmelen;"



19:1
"Då sade Uriel: här hafva de änglar, hvilka bodde tillsammans med qvinnorna, utnämnt sina anförare. Och som de voro till utseende talrika, gjorde de menniskorna ogudaktiga och kommo dem att gå vilse, så att de offrade åt djeflar liksom åt gudar. Ty på den stora dagen skall det blifva en dom, hvarigenom de skola dömas, till dess de förgåtts,"



20:8
"-"

Nätutg: Vers 8 i detta kapitel finns inte i de svenska översättningarna. I R. H. Charles engelska text lyder versen: 'Remiel, one of the holy angels, whom God set over those who rise.'


21:7
"Derifrån gick jag sedermera till ett annat förfärligt ställe. Hvarest jag såg verkan af en stor glimmande eld, hvilken var delad mitt i tu. Stoder af eld sträfvade tillsamman till afgrundens slut, och djupt var deras nedstigande; men hvarken måttet eller storleken var jag i stånd att upptäcka. Ej heller kunde jag märka dess ursprung."



21:10
"Detta, sade han, är änglarnes fängelse, och här skola de hållas för evigt."



22:9
"Han svarade: tre skillnader hafva blifvit gjorde imellan de dödas andar, och sålunda hafva de rättfärdigas andar blifvit åtskilda. Nemligen genom ett svalg, genom vatten och genom ljus der ofvan."



25:6
"Då skola de högeligen glädja sig och fröjdas i den Ende Helige. Den söta lukten skall intränga i deras ben, och de skola lefva ett långt lif på jorden, såsom deras förfäder hafva lefvat. Ej heller skola i deras dagar sorg, bekymmer, oro och straff förfölja dem."



25:7
"Och jag välsignade herrlighetens herre, den evigt varande Konungen, för det Han tillredt detta träd för de heliga, skapat det och förklarat, att han skulle gifva det åt dem."



27:2
"Då svarade Uriel, en af de Helige änglar, som voro med mig. Denna är de evigt fördömdas förbannade dal. Här skola samlas alla, som med sina munnar yttra oanständigt tal emot Gud och tala bittert om Hans ära. Här skola de samlas, här skall deras vistelseort blifva."



38:2
"När rättfärdigheten blir uppenbar i närvaro af de rättfärdiga sjelfva, hvilka skola blifva utvalda för deras goda gerningar, noga afvägda af Andarnes Herre; och när ljuset af de rättfärdiga och utvalda, som vistas på jorden, blifver uppenbart; hvar skall då syndarnes boning blifva, och hvar skola de finna hvilorum, som hafva förkastat Andarnes Herre? Det hade varit bättre för dem, om de aldrig blifvit födde."



39:3
"Ett moln hämtade mig då upp, och vinden höjde mig öfver jordens yta, ställande mig på himlarnes yttersta gräns."



39:7
"Alla de helige och utvalde söngo inför Honom, till utseendet lika en eldslåga. Deras munnar voro fulla af välsignelser och deras läppar prisande Andarnes Herres namn. Och rättfärdigheten var oupphörligen framför honom."



40:1
"Härefter såg jag tusende sinom tusende, och myriaders myriader, och ett oändligt antal af folk stående inför Andarnes Herre."



45:3
"På den dagen skall den Utvalde sitta på sin herrlighets thron, och skall utvälja deras vilkor och oräkneliga boningar (emedan deras andar uti dem skola styrkas, då de se min ende Utvalde), skall utvälja dem för dessa, som hafva flytt till mitt heliga och herrliga namn, för att vinna beskydd."



45:4
"På den dagen skall jag låta min ende Utvalde bo midt ibland dem, skall förändra himmelens utseende, skall välsigna det och göra det lysande för alltid."



46:3
"Han svarade mig och sade: denne är Menniskones Son, hvilken rättfärdigheten tillhörer, med hvilken rättfärdigheten har bott och som skall upptäcka alla skatterna af det som är doldt, ty andarnes Herre har valt honom, och hans lott har öfverträffat allt inför Andarnes Herre i evighvarande rättskaffenhet."



46:4
"Denne Menniskones Son, som du ser, skall uppresa Konungar och de mäktiga från deras sängar, och de väldiga från deras throner, skall lösa den mäktiges betsel och krossa syndarnes tänder."



47:3
"Vid den tiden såg jag den Gamle af dagar, medan Han satt på sin herrlighets thron, medan lifvets bok var öppnad för Honom och medan alla de allmakter, som voro uppe i himlarne, stodo rundt omkring och inför Honom."



48:1
"På detta ställe såg jag de rättfärdigas källa, hvilken aldrig uttorkar, omgifven af många vishetskällor. Af dessa drucko alla de törstiga och blefvo uppfyllda med vishet, hafvande deras boning hos de rättfärdiga, utvalda och heliga."



48:7
"Han var till i Hans närvaro och har för de helige och rättfärdige uppenbarat Andarnes Herres vishet, ty han har förvarat de rättfärdigas lott, emedan de hafva hatat och förkastat denna värld af orättfärdighet och hafva i Andarnes Herres namn afskytt alla deras gerningar och vägar. Ty i Hans namn skola de blifva bevarade, och Hans vilja skall vara deras lif."



48:10
"Men på deras bekymmers dag skall verlden erhålla lugn. Inför Honom skola de falla och icke blifva åter uppresta, och ej heller skall någon taga dem ur Hans händer och lyfta dem upp, emedan de hafva förnekat Andarnes Herre och hans Messiah. Andarnes Herres namn skall välsignas."



50:1
"I dessa dagar skola de heliga och utvalda undergå en förändring. Dagens ljus skall hvila på dem, och de heligas glans och herrlighet skola förändras."



50:2
"I dessa bekymrets dagar skall det onda hopas på syndarne; men de rättfärdiga skola segra i Andarnes Herres namn. Andra skola göras seende, på det de måtte ångra och afstå från sina händers verk,"



51:1
"I dessa dagar skall jorden utspy från sina inälfvor och helfvetet från sina, hvad det har emottagit, och förödelsen skall återställa, hvad den är skyldig."



51:4
"I dessa dagar skola bergen hoppa liksom vädurar och kullarne skola dansa liksom lam *) hvilka blifvit mättade af mjölk; och alla de rättfärdiga skola blifva änglar i himmelen."



51:5
"Deras ansigte skall blifva skinande af glädje, ty i dessa dagar skall den Ende Utvalde blifva upphöjd. Jorden skall glädjas; de rättfärdiga skola bebo den, och de utvalde skola äga den."



52:1
"Derefter blef jag, på det ställe, hvarest jag sett hvarje hemlig syn, upphämtad genom en väderhvirfvel och förd vesterut."



53:3
"Jag såg straffets änglar, som voro boende der och tillagande hvarje Satans verktyg."



55:2
"Och Han svor vid sitt stora namn, sägande: hädanefter skall jag icke så handla emot dem som bo på jorden. Men jag skall sätta ett tecken i himlarne *); och det skall blifva ett troget vittne imellan mig och dem i evighet, så länge himmelens och jordens dagar räcka på jorden."



56:8
"I dessa dagar skall helfvetets gap blifva öppnadt, hvari de skola nedsänkas; helfvetet skall förstöra och uppsluka syndarne från de utvaldas ansigte."



60:10
"Och han sade: du menniskoson önskar här att begripa hemliga ting.*)"

*) Nätutg: Här avbryts detta samtal, för att sedan fortsätta i versarna 24-25.


61:10
"Han skall ropa på varje makt i himlarne, på alla de heliga ofvanefter och på Guds makt. Cherubim och Seraphim och Ophanim, alla maktens änglar och alla Herrens änglar, nemligen den ende Utvaldes och den andra maktens, *) som på jorden sväfvade öfver vattnet på den dagen,"



62:2
"Andarnes herre satt på sin herrlighets thron. Och rättfärdighetens ande utgöts öfver Honom. Hans muns ord skall förstöra alla syndare, alla ogudaktiga, hvilka skola förgås i Hans närvaro."



62:4
"Vedermöda skall komma öfver dem, likasom öfver en qvinna i barnsnöd, hvars förlossning är svår, då barnet kommer, och hon finner svårt att framföda det."



62:5
"Den ena delen af dem skall se på den andra, de skola blifva förvånade och skola förödmjuka sina ansigten. Och vedermödan skall gripa dem, då de få se denna qvinnans Son sittande på dess herrlighets thron."



62:6
"Då skola konungar, furstar och alla de, som besitta jorden, prisa honom, som har herraväldet öfver all ting, honom som var dold;"



62:7
"ty ifrån begynnelsen har menniskones Son varit till i hemlighet, hvilken den Aldrahögste har förvarat, i sin makts närvaro, och uppenbarat för de utvalde."



62:9
"Alla konungar, furstar, upphöjda och de, som regera öfver jorden, skola falla ned på sina ansigten inför honom och tillbedja honom. De skola fästa sina förhoppningar på denna menniskones Son, skola bedja honom och anropa honom om nåd."



62:10
"Då skall Andarnes Herre skynda att drifva dem från sin närvaro. Deras ansigten skola blifva fulla af förvirring, och mörker skall betäcka deras anleten."



62:11
"Änglarne skola föra dem till straffet, på det hämnden må drabba dem, hvilka förtryckt Hans barn och Hans utvalde."



62:13
"men de helige och utvalde skola blifva säkre på den dagen; ej heller skola de sedermera få se syndares och ogudaktigas ansigten."



62:14
"Andarnes Herre skall qvarblifva öfver dem. Och med denna menniskones Son skola de bo, äta, ligga och uppstå i evighet."



62:15
"De heliga och utvalda hafva uppstigit från jorden, hafva upphört att förödmjuka sina ansigten och hafva blifvit beklädda med lifvets klädnad."



62:16
"Denna lifvets klädnad är hos Andarnes Herre, i hvars närvaro eder klädnad ej skall blifva gammal, ej heller skall eder ära förminskas."



63:8
"på den dagen af vårt lidande och vår vedermöda skall Han icke frälsa oss, ej heller skola vi finna hvila. Vi bekänne, att vår Herre är trofast i alla sina verk, i alla sina domar och i sin rättfärdighet. Och i sina domar har han ej något afseende på personen;"



66:1
"Härefter visade han mig straffets änglar, hvilka beredde sig att komma och öppna alla de mäktiga vattnen under jorden, På det de måtte blifva till dom och förstörelse för alla dem, som qvarblifva och bo på jorden."



67:6
"Och då allt detta var verkstäldt, uppstod från den flytande eldmassan och den förvirring, som ägde öfverhanden på stället, en stark svafvelånga, som blandades med vattnen; och de änglarnes dal, hvilka voro skyldiga till förförelsen, brann under dess grund."



70:2
"Det blef upphöjt i Andans vagnar, och namnet utgick midt ibland dem."



71:7
"Då inneslöts den af Cherubim, Seraphim och Ophanim; desse äro de, som aldrig sofva, utan bevaka hans herrlighets thron."



72:3
"Jag såg portarna, hvarifrån solen utgår, och de portar, genom hvilka solen går ned. Äfven de portar, hvarigenom månan uppgår och nedgår. Och jag såg stjernornas ledare ibland dem, som gingo framför dem. Sex portar voro vid solens uppgång, och sex vid dess nedgång. *) Alla stjernorna, de ena efter den andra, stå på en jemn yta, och otaliga fönster äro på högra och venstra sidorne af dessa portar."

*) Nätutg: Dessa 12 portar är zodiaken, enligt Laurences anteckningar i hans 1838 års utgåva.


76:14
"Berättelsen om de tolf portarne i himmelens fyra qvarter är slutad. Alla deras lagar, alla deras bestraffningar och den helsa, som frambringas genom dem, har jag förklarat för dig, min son Mathusala."



86:1
"Återigen såg jag uppmärksamt, under det jag sof, och betraktade himmelen ofvanefter. Och se, en ensam stjerna föll ned från himmelen, Hvilken, sedan den upprest sig, åt och födde sig bland dessa kor."



89:1
"Då gick en af dessa fyra till de hvita korna, och lärde dem en hemlighet. Under det kon darrade, föddes den och blef en menniska *) och byggde åt sig ett stort skepp. I detta bodde han och tre **) kor bodde med honom i detta skepp, hvilket inneslöt dem."

*) Noach. **) Sem, Cham och Japhet.


89:12
"Då frambragte den hvita kon, *) som var född, en svart vild sugga och ett hvitt får **). Denna vilda sugga frambragte också många svin. Och fåret frambragte tolf får ***)."

*) Abraham. **) Isaac. ***) De tolf patriarkerna.


89:13
"Då dessa tolf får vuxit upp, öfverlemnade de ett af dem †) till åsnorna ††). Återigen lemnade dessa åsnor fåret till ulfvarna †††). Och det vexte upp midt ibland dem."

†) Joseph. ††) Midianiterna. †††Egyptierna.


89:16
"En *) blef dock räddad, flydde och gick bort till de vilda åsnorna. Jag såg fåren ropande, klagande och anropande sin Herre. Med all deras makt, till dess fårens Herre vid deras röst nedsteg från sin höga boning, gick till dem och öfversåg dem."

*) Moses.


89:18
"Då gick detta får till ulfvarna med Herrens ord, då ett annat **) får mötte det och gick med. Begge ingingo tillsammans uti ulfvarnes boning; och samtalande med dem, läto de dem förstå, att från den tiden skulle de icke röra fåren."

**) Aaron.


89:23
"Likväl började ulfvarne att följa fåren, tilldess de hunno dem i en viss sjö af vatten *)."

*) Röda hafvet.


89:37
"Jag märkte äfven, att de får, hvilka gingo emot detta får, deras anförare, dogo. Jag såg äfven, att alla de stora fåren förgingos, medan yngre uppvuxo i deras ställe, ingingo i en betesmark och nalkades en ström af vatten. *)"

*) Jordan.


89:39
"Jag såg likaledes, att de upphörde att ropa efter detta får och gingo öfver vattenströmen, Och att der uppstego andra får, hvilka alla anförde dem, **) i stället för dessa, som voro döda och hade förut anfört dem."

**) Domrarne i Israel.


89:41
"att deras ögon voro stundom öppnade, och att stundom voro de blinda, tilldess ett annat får *) uppsteg och anförde dem. Han bragte dem alla tillbaka, och deras ögon blefvo öppnade."

*) Samuel.


89:42
"Då började hundar, räfvar och vildsvin att uppsluka dem, tilldess åter ett annat får **) uppsteg till Herre för hjorden, ett af dem sjelfva, en vädur, att anföra dem."

**) Saul.


89:45
"Då skickade Herren det förra fåret åter till ett annat får ***) och upphöjde detsamma till en vädur, som skulle anföra dem i stället för det får, hvilket hade åsidosatt sin herrlighet."

***) David.


89:46
"Det gick derföre till denna väduren, samtalte med honom ensam, upphöjde honom och gjorde honom till en furste och anförare för hjorden. Hela tiden, som hundarne †) oroade fåren,"

†) Philisteerna.


89:49
"Denne vädur aflade likaledes många får, och dog. Då var det ett mindre får *) en vädur i stället för denne, som blef furste och anförare, ledsagande hjorden. Och fåren vuxo i storlek och förökades. Och alla hundar, räfvar och vildsvin fruktade och flydde bort från honom. Denna vädur slog och dödade äfven alla vilddjuren, så att de icke kunde åter få öfverhand ibland fåren, ej heller vid något tillfälle bortföra dem."

*) Salomon.


89:52
"Och då en af dem blef räddad från mördandet, *) lopp han och klagade öfver dem, som ville mörda honom. Men fårens Herre befriade honom från deras händer och lät honom uppstiga till Sig och qvarblifva hos Sig."

*) Elias.


89:72
"Härefter såg jag herdar, som hade öfverinseendet i tolf timmar. Och se, tre af fåren *) bortgingo, återkommo, gingo in, och började uppbygga allt, hvad som var nedfallet af huset. Men vildsvinen **) hindrade dem, ehuru de icke fingo öfverhanden."

*) Zerubbabel, Josua och Nehemia. **) Samaritanerna.


90:1
"Och jag såg imedlertid, att trettiosju *) herdar sålunda hade öfverinseendet, hvilka alla slutade hvardera vid sin tidpunkt likasom de första. Andra emottog dem sedan i sina händer, för att hafva inseende öfver dem, hvar och en under sin tid, hvarje herde på sin egen tid."

*) Ett uppenbart misstag, i stället för 34. Se 7 v. Konungarna af Juda och Israel; se inledningen.


90:5
"Jag såg likaledes vid denna tid, att tjugutre herdar *) hade öfverinseendet, hvilkas styrelsetider, räknade till de förra, utgöra femtioåtta perioder."

*) Konungarne af Babylon etc. under och efter fångenskapen. Se inledn.


90:10
"Han såg på dem. Deras ögon voro vidöpna; och han ropade till dem. Då sågo dabelat *) honom, hvilka alla sprungo till honom."

*) Ett djur.


90:17
"Då såg jag, att den man, som skref boken på Herrens befallning, öppnade boken af den förödelse, hvilken de tolf sista herdarne *) gjort, och utvisade för fårens Herre, att de förstört mer, än de, som föregått dem."

*) De infödda Konungarna öfver Juda efter dess befrielse från Syriska oket.


91:9
"Hvarje befästadt ställe skall uppgifvas med dess innevånare; med eld skall det brännas. De skola blifva förda från hvarje del af jorden och kastas i en dom af eld. De skola förgås uti vrede och genom en dom, som för evigt öfverväldigar dem."



91:16
"Den förre himmelen skall afvika och försvinna; en ny himmel skall synas; och alla himmelska makter skina med sjufaldig glans för alltid."



93:2
"Och Enoch sade: Om rättfärdighetens barn, om de utvalde i verlden och om rättfärdighetens och redlighetens planta, Om dessa ting skall jag tala, och dessa ting skall jag förklara för eder, mina barn, jag som är Enoch. Genom det, som jag inhämtat af min himmelska uppenbarelse och af de helige änglars röst, har jag förvärfvat kunskap; och från himmelens skriftafla har jag hämtat förstånd."



94:7
"Ve dem, som uppbygga sina hus med brott; ty ända till grundvalarne skola deras hus förstöras, och genom svärd skola de sjelfva falla. Äfven de, som förvärfva guld och silfver, skola rättvisligen och hastigt förgås."



94:8
"Ve eder, som ären rika, ty J hafven förtröstat på edra rikedomar; men J skolen blifva skillda från edra rikedomar, emedan J ej hafven ihågkommit den Aldrahögste i eder lyckas dagar: (J skolen blifva utdrifne, emedan J ej hafven ihågkommit den Aldrahögste i eder lyckas dagar) *)"



97:9
"Nu vilje vi derföre göra, hvad helst vi äro hugade att göra; ty vi hafva hopat silfver; våra lador äro fulla, och husfäderna i våra hus likna öfverflödande vatten."



98:12
"Ve eder, som älsken orättfärdighetens gerningar. Hvarföre gören J eder hopp om det, som är godt? Veten att J skolen blifva öfverlemnade i de rättfärdigas händer, hvilka skola afhugga edra halsar, döda eder och icke visa eder medlidande."

Nätutg: Vers 10-12 syftar troligen på striden vid Harmagedon, då återstoden av judafolket för striden på jorden, medan de himmelska härskarorna för striden ifrån himlen. Se Joel 3:1-2
. Joel 3:9-16
. Upp. 19:17-21
.


104:10
"Nu skall jag framlägga en hemlighet; många syndare skola förvända och öfverträda sanningens ord. De skola tala onda ting; de skola yttra falskhet, verkställa stora företag och sammansätta böcker med deras egna ord."



108:12
"Jag vill bringa dem i det lysande ljuset af dem, som älska mitt heliga namn; och jag skall sätta dem hvardera på en thron af ära, af hans egen ära,"






Previous Chapter

PROPHETEN ENOCH, 1826 - Notes
1 Chapter

Next Chapter






Enoch the Prophet 1821 | Book of Enoch 1882 | Book of Enoch 1912 | Ethiopian Book of Enoch | Mashafa Henok | Mäshäfä Henok | Propheten Enoch 1826 | Henochs Bok 1901 | Interlinear | Compare | Compare Ge'ez | Search | GuestBook | Biblical Cosmology | Frames | Without frames






The Book of Enoch Interlinear is a part of the Swedish website
BIBELTEMPLET