Enoch - HENOCHS BOK, 1901

HENOCHS EPISTEL

Olika öden för de rättfärdiga och de orättfärdiga. Invändningar till syndare.

ch nu svär jag eder, I rättfärdiga, vid hans stora härlighet och ära och vid hans ärofulla rike och storhet:

2. jag vet denna hemlighet och har läst den på de himmelska taflorna och sett de heligas bok och där funnit skrifvet och upptecknadt,

3. att allt godt och all fröjd och ära finnas i förvar åt dem och uppskrifna för deras andar, som dött i rättfärdighet, och att edra mödor skola gäldas med mycket godt och att eder lott är bättre än de lefvandes.

4. Och emedan I hafven dött i rättfärdighet, skola edra andar lefva och fröjda sig och jubla, och deras åminnelse skall vara inför den Högstes anlete under världens alla släktens tid. Frukten således icke för eder smälek.

5. Ve eder, I syndare, när I dön i edra synder och edra likar säga om eder: Saliga äro de, syndarna, ty alla sina dagar hafva de sett,

6. och nu hafva de dött i lycka och rikedom och icke skådat någon bedröfvelse och något mödande under sitt lif. I härlighet hafva de dött, och någon dom verkställdes icke på dem under deras lefnad.

7. Veten I väl, att deras själar skola nedfara i dödsriket och att de skola få det svårt och deras bedröfvelse vara stor?

8. Och i mörkret och snaran och i den brinnande lågan skall deras ande ingå vid den stora domen, och den skall gälla för alla släkten i evighet. Ve eder, ty I hafven ingen frid.

9. Sägen icke, I rättfärdiga aflidna, till de rättfärdiga och goda, som äro i lifvet: I vår nöds dagar hafva vi haft möda, och all nöd hafva vi upplefvat och hafva drabbats af många olyckor, äro vordna upprifna och förminskade och hafva blifvit klenmodiga.

10. Vi gingo under, och ingen hjälpte oss. Med ord och gärningar mäktade vi intet och ernådde intet. Vi blefvo plågade och förstörda och kunde icke hoppas att få se lifvet, och så var det dag från dag.

11. Vi hoppades att få vara hufvudet, men blefvo svansen. Vi tröttade ut oss med arbete och vunno ingen framgång med vår möda. Vi blefvo syndarna till föda, och de orättfärdiga hafva lagt ett tungt ok på oss.

12. De som hatade och de som slogo oss blefvo våra herrar, och vi måste böja våra nackar under våra hatare, och de förbarmade sig icke öfver oss.

13. Vi sökte undgå dem för att få ro, men vi funno intet ställe, dit vi kunde fly och rädda oss ifrån dem.

14. I vår bedröfvelse klagade vi öfver dem för de härskande och ropade öfver dem som förtärde oss; men de gåfvo ej akt på vårt rop, och vår stämma ville de icke höra.

15. Och de hjälpte dem som plundrade och förtärde oss och dem som förminskade vårt tal, och de hemlighöllo sitt förtryck och togo icke sitt ok ifrån oss, utan förtärde, skingrade och mördade oss. Och de höllo vår död hemlig och betänkte icke, att de hade lyft sina händer emot oss.